– Det är framför allt en möjlighet att ventilera. Till slut orkar ens vänner inte höra mer.
Det säger Marcus, en av dem som deltar i tisdagskvällens joursamtal i Vagnhärad. Han heter egentligen något annat.
Många av dem som besöker Mans- och familjejouren har snåriga historier bakom sig med vårdnadstvister, osämja och sorg. Flera är även missnöjda med hur socialtjänsten i Trosa hanterat deras ärenden.
Det pratas en del om den sista biten också, liksom om den IVO-inspektion som gjordes i förra veckan, men det är inte det som är huvudsyftet med samtalskvällarna.
Jan Gudmundsson, den enda som vill figurera med namn, startade dem för att han såg en brist när han själv befann sig mitt i en jobbig vårdnadstvist.
– För kvinnor finns det en del hjälp att få med jourer och allt. Man kan få hjälp att prata med någon om man behöver. Men för mig fanns ingen sådan hjälp, det enda jag fick höra var att jag kunde skaffa en advokat, säger han.
Ett par år tog det från att den första tanken dök upp i huvudet till att Jan tog steget och startade jouren. Det var i somras som han fick nys om en relativt nystartad organisation som kallar sig Mans- och familjejouren, och som ganska raskt gjorde honom till Sörmlandsansvarig.
Den 26 september hölls den första träffen i Hägerflychts minne vid Vagnhärad kyrka.
– Jag har varit här varannan tisdag, jämna veckor, sedan dess. Det har varit varierande hur många som kommit varje gång, men mellan fyra och åtta personer, ungefär, säger Jan Gudmundsson.
Just den här tisdagen står smörgåstårta, butterkaka, kaffe och chokladpraliner uppdukat längs en av väggarna. Det är inte jouren som slår på stort utan kyrkan som bjuder.
Samarbetet med kyrkan är något som skulle kunna utvecklas framöver, menar Jan Gudmundsson.
– En diakon skulle exempelvis kunna komma hit och vara med någon gång när det är många som behöver prata av sig. Kyrkan har ju sin verksamhet och det kan vi använda oss av, säger han.
Prata, prata, prata är just vad de flesta behöver göra. Stolar ställs upp i en spontan cirkel intill smörgåstårtan och samtalet börjar flyta på. Det handlar om ångesten i att inte kunna träffa sitt barn, exempelvis, och om att känna sig som en misslyckad förälder.
En mamma finns också i cirkeln. Det heter Mans- och familjejouren, som sagt.
– Man är så liten i den här situationen, säger hon.