Sund Nergården ligger i Sund med magiskt fin utsikt ut över sjön Sillen. Här har Niklas, nyfyllda 50 och hans man Johan, 44, skapat den där drömmen de pratade om då de precis hade träffats och bestämde sig för att satsa allt på ett kort och åka på gemensam långresa till Asien. För att lära känna varandra.
– Han var ju snygg, skojar Niklas med en blinkning mot Johan.
Att det blev just Sund är en tillfällighet. Båda Hemnetknarkade och en dag för tolv år sedan råkade de bara trilla över annonsen över fastigheten som då var ett privat boende. De åkte ut – och föll pladask.
– Jag ville aldrig åka härifrån, säger Johan.
– Det var för dyrt, men vi lyckades pruta ner det till 6,5 miljoner. Egentligen hade vi inte pengarna, men Trosabanken trodde på oss och så sålde vi vårt hus i Stockholm för att få den insats som krävdes, berättar Niklas.
Det var ett stort och skrämmande steg att ta. Niklas skulle välja bort en lång karriär som musikalartist och sångare och Johan spelade med sitt mångåriga restaurangchefsjobb i potten. Men det kändes rätt ända in i hjärteroten – och det har det gjort ända sedan dess. Nu är det tolv år sedan de flyttade dit.
– Men vi var väldigt naiva i vad det innebar att starta hotell, vilka investeringar som krävdes och vilka lagar och regler som gällde. Det har löst sig men det har varit en resa. Jag satt och grät över ekonomin ibland. Min mamma kom hit och satt också och grät. "Det är jättefint här, men hur ska ni få hit folk?" sa hon, minns Niklas.
Från början hade de fyra rum och ett torp (idag elva rum). Det var långa dagar med hårt arbete.
– Vi klev upp klockan sex och gick sällan i säng före två på natten, säger Johan och Niklas jämför dem med John Cleese i TV-serien Fawlty Towers.
– Fixa frukost, checka in, checka ut, städa rum, laga mat, servera gäster, ny dag. Det hade jag aldrig klarat idag och fattar knappt hur det gick då heller, men då var man i sin bubbla liksom, säger Johan.
Efter att ha kört några år som "normalt" hotell var det gäster som tipsade dem om att införa åldersgräns. Utarbetade småbarnsföräldrar ville ha en oas av lugn att fly till när de äntligen hade barnfritt och då ville de ogärna störas av stojet från andras barn.
– Vi visste först inte om vi skulle våga. Hur skulle det gå, skulle vi förlora gäster då? Men det har gått jättebra!
Inte minst under pandemin, konstigt nog kanske.
– Ja, vi satt här och räknade och konstaterade att vi klarar en månad, sedan får vi stänga, säger Johan.
Så blev det inte. 2021 blev deras bästa år hittills.
– Folk ville bort men de fick bara resa två timmar. Inom två timmars avstånd till oss har vi Sveriges största städer, förutom Göteborg och Malmö, konstaterar Niklas.
Det blev fullbokat. Jämt. Vardag som helgdag.
– Nu är vi extremt fullbokade fredagar och lördagar med kanske lite färre gäster torsdagar och söndagar, säger Johan.
De flesta stannar en eller två nätter, för att njuta av lugnet och äta gott, men i somras bodde ett tyskt par på hotellet i två veckor.
– Då råkade de ha ett plan parkerat här nedanför på sjön, så de var ute och flög om dagarna, ler Niklas.
De har låtit sociala medier och recensioner på nätet stå för marknadsföringen, när tidningar skrivit om dem har det aldrig varit på deras initiativ.
– De har hört talas om oss och velat komma, det är kul, säger Niklas.
Bra recensioner är viktiga och Niklas och Johan läser dem.
– En gång fick vi en etta på Google, av en amerikan som hette Bob Miller och vi vet med säkerhet att någon sådan aldrig har bott hos oss.
Men Bob Miller har blivit ett stående skämt i teamet på Sund Nergården.
– Så fort något blir fel skyller vi på Bob Miller, säger Johan och skrattar.
Men de är inte beredda att gå hur långt som helst för en bra recension. Det händer att Niklas sjunger för gästerna och det gjorde han en gång för ett gäng tjejer på möhippa.
– Sen ville de att jag skulle sjunga Carola-låtar och strippa för den blivande bruden. De blev rätt besvikna när jag tackade nej.
Till en början bodde de på huvudbyggnadens övervåning, men har nu byggt ett eget hus ett stenkast bort.
Trots att de skulle kunna äta hotellfrulle varje dag blir det en spartansk hårdmacka i hemmet.
– Har vi gäster brukar vi säga åt dem att gå över till hotellet om de vill ha en riktig frukost, säger Niklas.
De har investerat allt de äger och har i pengar i verksamheten, men mest av allt tid och kärlek.
– Med hjälp av fantastiska vänner, utan deras tid och kunskap hade det här inte varit möjligt. Inte utan vårt team som jobbar här heller.
Idag har de tio anställda med sig själva. Så har det inte alltid varit.
I början serverade de bara frukost men allt fler gäster ville äta på hotellet istället för att åka iväg. Men Niklas och Johan hade inte råd med någon kock.
– Då fick jag börja laga mat. Men jag har jobbat i matsalen, med att servera gästerna, aldrig lagat mat, erkänner Johan.
– Men om inte du hade gjort det så bra hade vi aldrig fått så bra recensioner som lett till det vi har idag, konstaterar Niklas.
Idag har de anställt kocken John Ahlvik och numera också Caroline Cederloo.
– Hon flyttade till Sund och bor bara några hundra meter bort – och har jobbat på Gondolen i 26 år.
Fyra anställda är utbildade sommelierer. Maten och drycken har blivit en stor del av det Sund Nergården erbjuder.
I början var det också konserter i trädgården.
– En fantastisk reklampelare och stor glädje, men det kostade oss så mycket. Det var bara den sista som gick runt med plus.
Snart har fastigheten nått gränsen för vad den klarar men lite utveckling till finns det plats för, men för det måste detaljplanen ändras, ett arbete som Trosa kommun påbörjat.
– Vi behöver bygga till två toaletter, ett förråd och kanske lite mera tak så vi slipper skotta, skotta så mycket på vintern. Framåt kan det kanske bli något fler rum, men gästerna vill ha det lilla formatet, säger Niklas.
Att bo på jobbet är speciellt.
– Jag tror man behöver vara en viss typ av människa. Visst kan man tröttna, men vi hittar hela tiden på nya projekt. Den dagen det inte finns ett nytt projekt, den dagen är man färdig, säger Johan bestämt.
– Och det är klart att det finns en gräns för hur mycket man orkar, hur roligt det än är. Men då tar vi bilen och kör iväg, till Italien. Vi har lärt känna en kvinna i vindistrikten och brukar hjälpa henne med skörden på hösten, säger Niklas.
Johan skrattar.
– Man är inte klok, jobbar på semestern!