Det ryker fortfarande ur högen med utsäde bland de förkolnade resterna av silon vid Hillesta när SN besöker gården på tisdagen, tre dagar efter branden. Lukten är påtaglig. Några få meter från förödelsen spirar dock livet. Växthusen, förutsättningen för stora delar av Hillestas grönsaksodling, klarade sig som genom ett under.
–Det här var ju inte riktigt vad man behövde mitt under odlingssäsongen, konstaterar Knut Hanner krasst när han hoppar ur traktorn på potatisåkern.
Han kallas allmänt för Knutte i bygden och Hillesta är hans fädernegård. Familjen flyttade hit när han var nio månader. Nu är ladugården och maskinhallen med verkstad och grönsaksbod ödelagd, men siktet är inställt framåt.
– Vad ska jag göra, det är bara att gasa. Att arbeta med det är bästa sättet att bearbeta vad som hänt, säger Knut Hanner.
Nya fröer är redan beställda och i morgon ska han åka till Vetlanda för att ersätta de maskiner som blev förstörda i branden. Mest akut har varit att lösa vattenfrågan, eftersom både hydrofor och elcentral fanns inne i byggnaderna som brann ner. Sex hushåll och bevattning till växthusen kräver ett hundratal liter vatten dagligen. Men ordet problem är inget Knut Hanner använder.
– Jag ser det som saker vi måste lösa. Och det har vi gjort tillsammans, alla som bor på gården och vänner har hjälpt till, säger han.
De nedbrunna byggnaderna ska så småningom ersättas, men det som ska skördas i sommar måste i marken nu. Tillsammans med drängen Andreas Florin sätter Knut säsongens potatis.
I lördags befann sig Knut på bondens marknad i Stockholm när branden bröt ut. Så fort han kunde packade han ihop och åkte hem.
– Då var det långa köer utefter vägen här med folk som stod och tittade på branden. Det var nästan det värsta.
Dottern Karin Hanner var däremot bara några meter från det ställe där branden startade. Hon stod i växthuset och band upp tomatplantor när hunden Milosch började bete sig oroligt.
– Jag gick ut för att se vad det var och då hade det börjat brinna i taket på spannmålstorken. Första impulsen var att ringa min syster Heidi, men jag la på efter en signal och ringde 112. Då hade grannen Elin Lindkvist redan ringt dem.
På bara några minuter var byggnaden övertänd och branden spred sig explosionsartat, bokstavligen, då acetylenflaskor som fanns i en av byggnaderna sprängdes. Efter att ha kollat av var gårdens folk befann sig sprang Karin till jordgubbslandet där hon stod kvar i flera timmar och bara kunde åse räddningsarbetet. Tur i oturen är en sliten klyscha, men här är den motiverad. Hönshuset står bara någon meter från brandplatsen och det är inte långt till boningshusen, som är oskadda. Liksom Knut är Karin tacksam att det inte gick värre.
– Det var sådan tur att ingen var här och blev skadad. Det flög ju saker i luften. Och brandmännen gjorde ett fantastiskt arbete. De räddade till och med alla hönsen.