Hos och hos, förresten. Mikael har en egen liten stuga i anslutning till det stora hus i kyrkbyn som Ulla Claesson ägt sedan 1961. Där finns säng, soffa, kylskåp, diskbänk, kokplatta, toalett, handfat och dusch.
För att räkna upp det mest väsentliga, vill säga. Sådant som är självklarheter för de flesta svenskar på 2000-talet, men som inte varit det för Mikael det senaste året. När vi sågs första gången i början av april kämpade han hårt, mycket hårt, för att inte bryta igenom. För att inte nå den punkt där människovärde övergår i mörker, där hundra sömnlösa nätter växer till ett monster och där kammen i bakfickan glöms bort.
Håret är välkammat i dag också. Det är den 4 juni 2014, Västerljung är nästan smärtsamt grönt och fåglarna kvittrar för full hals. Det är ett av få ljud som hörs. AnneLie Lundin, hyresgäst och vän till Ulla Claesson, berättar om en av Mikaels första dagar i byn.
– Jag satt där borta och rökte när du kom gående, du hade väl varit ute och gått. "AnneLie, vad det är tyst", sa du.
Hon härmar ett par stora ögon.
Mikael säger att han tycker att det är skönt med tystnaden. Skitskönt, till och med. Det enda han saknar är bra förbindelser in till Trosa. Han jobbar på Arbetsmarknadsenheten nu, på det som förut hette Komfix, och tar 06.09-bussen nerifrån Västerleden varje morgon.
– Det är kallt om morgnarna nu. Men när det blir varmare ska jag nog börja cykla.
För sex veckor sedan, den 27 april, satte Mikael sin fot i Västerljung för första gången. Att han gjorde det hade med artikeln i SN att göra. Ulla läste den, AnneLie och Solan också, och den lilla stugan på tomten kändes plötsligt ännu tommare än den redan var.
Planen var egentligen att hyra ut den till sommargäster.
– Vi kom snabbt överens. "Vi skiter i badjävlarna", sa vi. Nu är det Mikael som får stå ut med oss i stället. Vi är ju inte kloka någon av oss, säger AnneLie.
Det här är ett sammanhang där det är högt i tak, där var och en tar plats med sin egen starka personlighet och där det dessutom kryllar av katter och hundar. Tanken är att Mikael ska bo kvar så länge han vill, fastslår Ulla.
– Så länge det fungerar för alla så bor han kvar. Vi har samma uppsägningsvillkor på båda sidor, säger hon.
– Jag blir nog kvar, inflikar Mikael.
Ulla skrattar.
– Det skulle du inte ha sagt! Jäklar vad du ska få skotta snö i vinter.
– Det är som jag alltid sagt. Kommer man väl in i det här med Västerljung, då är det Västerljung som gäller sedan, säger AnneLie.
Det känns nästan overkligt att sitta vid det här fikabordet. Som i en gammal matinéfilm, ungefär. Så extraordinärt är det tydligen med inkludering, vidsynthet och blickar som inte vänds bort.
Eller så gäller det bara att hitta rätt. Mikael har gjort det, i alla fall för stunden, för han sover inte på hård asfalt i natt. Han sover mellan lakan.
– Jag förstår fortfarande inte varför du inte kunde få en lägenhet, säger Ulla.
– Det förstår inte jag heller, säger Mikael.