Vi måste prata om mellanförskapet

A'ishah är född och uppvuxen i Nyköping. Ändå upplever hon en känsla av att inte höra hemma i Sverige eller i det land som hennes föräldrar kommer i från. – I Sverige är jag invandrare och utomlands är jag svensk, säger hon.

7 oktober 2015 15:17

A'ishah är en av mina få barndomsvänner som jag fortfarande umgås med. Hon är 16 år och har föräldrar som kommer från Somalia. Själv är hon född och uppväxt i lilla Nyköping.

Vi sitter i mitt rum med var sin kopp te och diskuterar det allmänna livet. Vi pratar om allt och ingenting, främst om våra tankar och erfarenheter om mellanförskap.

– Jag har tillgång till flera kulturer, med flera språk och traditioner, vilket jag självklart är stolt över. Min identitet i grunden har påverkats av två helt olika beteenden i två motsatta miljöer och det har format mig till den jag är idag. I samma veva känns det som att jag inte riktigt känner mig helt hemma någonstans. I Sverige är jag invandrare och utomlands är jag svensk, säger A'ishah.

Mellanförskap är en känsla, som kan finnas hos folk med ursprung från mer än en kultur.

– Som liten var det inget konstig med ett unikt förnamn eller en mörkare hudnyans, alla på skolgården kändes lika. Men ju äldre jag blev desto mer märkte jag av det, speciellt i vardagen. Inte förrän nyligen kunde jag sätta ord på mina känslor, säger A'ishah

Många får sin identitet genom att spegla sig själva i andras ögon. Om omgivningen då ser dig som annorlunda, och du blir ifrågasatt och mer iakttagen än andra, är det naturligt att det formar ett annorlundaskap, eller ett så kallat mellanförskap.

A'ishah berättar om en övning i skolan, där läraren ville att eleverna skulle lära känna varandra.

– Hon skrev upp några punkter på tavlan som vi skulle få med. Bland annat namn och favoritmaträtt. Jag ställde mig framför klassen och påbörjade min presentation. Jag började med att säga vad jag hette, och sen svarade de övriga eleverna tillbaka, Hej A'ishah, så gott de kunde, berättar A’ishah.

Reaktionen som följde blev en chock.

– Jag kände hur hela rummet stelnade till. Eleverna, som inte visste hur de skulle uttala namnet, kollade förvånat på varandra och försökte lite blygt repetera mitt namn korrekt.

A’ishah förklarar vidare att hon kände sig utanför direkt, men fortsatte ändå med övningen så gott hon kunde.

– Det värsta var att samma stela tystnad uppstod igen, ingen kunde relatera till min favoritmaträtt sambosa, säger hon.

För A’ishah var det däremot inte några problem att relatera till de övriga eleverna. Hon kunde uttala deras namn, och när de berättade om sina makaroner och köttbullar så förstod hon.

– Det var då jag insåg att vi var lika men samtidigt olika, säger A’ishah.

– I dag förstår jag det är acceptabelt att känna tillhörighet till två länder, som man älskar på helt olika sätt. Det behöver inte vara antingen eller.

– Ibland känns det ändå som att jag skulle känna mig som mest hemma på flygplanet mellan Sverige och mitt hemland, lägger A’ishah till.

Mellanförskap är något vi borde lyfta fram mer i vårt samhälle. Det påverkar många, det existerar, men tas sällan upp till diskussion.

A'ishah heter egenligen något annat.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!