Branden spred sig från ladugården ut på en åker.
En dryg vecka har gått sedan den dramatiska branden på Sävstaholms gård.
Jan Andersson har i åtta år arrenderat gården, där han tillsammans med sonen Rickard driver en spannmålsodling. När larmet kom om att en ladugårdsbyggnaderna börjat brinna befann sig Jan på gården Låttra, en dryg mil därifrån.
– Jag var där och tröskade när de ringde. Det ringde ju i ett. Först larmade nån av hyresgästerna på gården och sen ringde en av kollegorna, berättar han.
När Jan en stund senare kom till gården, hade redan båda ladugårdsbyggnaderna med anor från 1850-talet, slukats av lågorna.
– När de ringde sa de först att det rykte lite under plåten. Men när jag kom med bilen vid Båsenberga var allt övertänt, det var sextio meter höga lågor. Då förstod jag att det här skulle gå åt helsike.
Och branden fortsatte att sprida sig mycket snabbt. Bara sju minuter efter att Jan fick larmet, hade den nått sädesfältet på baksidan av ladugården.
Hade det inte varit för den omfattande hjälpinsatsen hade det kunnat gå ännu värre.
Förutom räddningstjänsten och de två helikoptrar som kallades till platsen, var det flera lantbrukare från närliggande gårdar som hjälpte till vid släckningsarbetet.
– De stod för en jätteinsats när de körde hit med traktorer och grävmaskiner. Brandkåren ensamma hade inte haft en chans att stoppa branden, förklarar Jan och blickar ut över åkermarken där spåren av brandens framfart är tydliga.
– Hade vi inte haft traktorer med kultivatorer som kunde mala ner halmen, vet jag inte vad som hade hänt. Så man är tacksam att vi fick bukt med det och att inte fler folk drabbades, det var ju på väg att sprida sig till granngårdarna också.
Jan och sonen Rickard vill passa på att rikta ett stort till alla som var med och bidrog på ett eller annat sätt i räddningsarbetet.
– Vi vill rikta stor tacksamhet till räddningstjänsten och alla andra som hjälpte till på olika sätt. Det betyder jättemycket för oss. Även kommunen som kom hit med mat och dryck, säger Jan.
När vi ses har en knapp vecka gått sedan branden och röken pyr fortfarande från den lada där spannmålet förvarades.
Exakt hur mycket spannmål som gått förlorat vet han inte säkert, men det rör sig åtminstone om tusentals ton som nu är totalförstört.
Vad är värdet av det som gått förlorat?
– Det är svårt att säga. Men det är miljonbelopp, så kan vi säga. Jag vet inte heller riktigt hur mycket vi hade där inne. Som tur var hade jag kört hem ganska mycket till Mantorp (där Jan driver gården Trojenborg) och torkat det där, förklarar Jan och fortsätter:
– Jag känner mig ganska lugn över att försäkringen kommer att täcka upp för det spannmål som gått förlorat. Det är mer att det är mycket jobb som kommer ligga bakom för att få i gång det igen. Och det finns det ju ingen ersättning för.
Förhoppningen är att vara igång med verksamheten igen till nästa skörd – men Jan är rädd att det kan ta längre tid än så.
– Den här pandemin har gjort att det inte finns några lager nånstans. Det är ont om byggmaterial, stål och leveranstiderna är fruktansvärt långa. Så jag tror att det kommer ta jättelång tid innan vi kommer ifatt.
Jan Andersson blickar ut över det som är kvar av gården.
En liten tröst är att det är många som kommit upp till gården och uttryckt stor sorg efter förödelsen.
– Det är många som lidit med oss, att det är bedrövligt det som hänt. Det har ju blivit ett promenadstråk här, det är många som tycker att det är så vackert här och att gården är en del av Vingåkers själ. Så det är verkligen många som bryr sig, konstaterar Jan Andersson.