I Vrena svarar Trafikverket för drift och underhåll av 52:an och Tärnövägen mot Husby-Oppunda. Ansvaret för resten av vägnätet i tätorten lämnade kommunen 2004 över till den lokala vägföreningen.
Samhällets vägar är för korta för att berättiga till statligt driftbidrag. Vrena vägförening är därför beroende av bidraget som Nyköpings kommun betalar ut – drygt 28,80 kronor per löpmeter – till vinterväghållning och barmarksunderhåll.
Det räcker inte. För att alls klara underhållsbudget måste de 350 andelsmedlemmarna i Vrena årligen skjuta till pengar utöver den skatt de betalar för att få det kommunala bidraget. Så ser det ut i snart sagt varje vägförening.
– Vår största utmaning är renoveringen av våra asfaltvägar som vi står inför. De är från slutet av 60-talet och början av 70-talet och håller på att brytas ner. Vi begär årligen 200 000 av kommunen. Det får vi aldrig, vi får ungefär 125 000. Men vi själva bygger för 400 000, beskriver föreningens ordförande Eric Bundy.
Trots pengabristen kämpar föreningen på. Bundy tycker att kommunikationen med kommunen är bra. Hans uppfattning är att Nyköping vill stötta möjligheterna för Vrena att utvecklas.
På andra sidan sjön Yngaren, i grannkommunen Katrineholm, råder inte samma lugn i relationen till centralorten. I Björkvik har ett dussin enskilda väghållare reagerat skarpt på nya riktlinjer för vägbidrag som politikerna tänker införa.
Tidigare har kommunens bidragsbudget fördelats procentuellt till mottagarna utifrån Trafikverkets beräknade underhållskostnader. Nu ska väghållarna ersättas per meter. Gränsen höjs för hur kort den bidragsberättigade vägen får vara. Vissa vägar stängs av från bidragsmöjligheten. De flesta väghållarna ska enligt kommunen inte märka någon förändring, men några riskerar att bli utan vägbidrag.
– Jag blir ledsen när jag ser utvecklingen för landsbygden, säger Stig Karlsson.
Han har agerat "visselblåsare" bland Björkviks väghållare. Till saken hör också att kommunens vägbidrag sedan 2004 nästan har halverats. Ren kapitalförstöring, tycker Karlsson som ser ett demokratiskt aber i resursfördelningen mellan tätort och landsbygd.
– Det man inte tänker på är kommunallagens likställighetsprincip. Vi på landsbygden är väl medvetna om att inte alla faciliteter kan finnas utanför tätorten. Men hur länge ska vi finna oss i den sneda fördelningen i budget av gemensamma resurser till gatu- och vägunderhåll?