[fakta nr="1"]

Med en cigarett i mungipan tryckte driftchef Robert Skjöldebrand på knappen som körde upp styrstavarna i reaktorhärden. Det var den 3 maj 1960 och flera personer stod uppe i kontrollrummet för att se på när det var dags att för första gången köra R2:an. Men det skulle dröja till långt in på natten och ha hunnit bli den 4 maj innan neutronerna hade fått i gång kärnklyvningarna i härden.

– Vi visste inte hur mycket uran som skulle behövas för att hon skulle gå kritiskt så vi stoppade i ett element i taget, säger Stig Hurtig från Nyköping.

Han var nyanställd på AB Atomenergi, som det hette på den tiden, och en av dem som stod uppe i kontrollrummet. Med i den ganska stora skaran av personer som ville se starten av den nya reaktorn fanns två amerikaner. Reaktorn var importerad från USA och de var med och övervakade igångsättningen.

Det var uppåt som fan då. Det var ju framtiden.

Förväntan låg i luften när bränslet med höganrikat uran, 93-procentigt "bomburan", stoppades ner i härden.

Starten av R2 var en stor händelse för Sverige. Vid den officiella invigningen satt både statsminister Tage Erlander och kung Gustav VI Adolf i kontrollrummet i Studsvik.

Framtidstron

R2:an importerades från USA i en tid som präglades av framtidstro och teknikoptimism. Efter andra världskriget skulle världen byggas upp och folkhemmet skulle elektrifieras med hjälp av kärnkraft. Hans Tomani, som kom från Atomenergi i Stockholm till R2:an och Studsvik kort efter starten minns optimismen som rådde.

– Det var uppåt som fan då. Det var ju framtiden.

Maja Fjaestad, senare statssekreterare hos Kristina Persson som var minister för strategi- och framtidsfrågor, har skrivit en avhandling om drömmarna om kärnkraften som skulle förse oss med obegränsade mängder energi.

– Det var en ohyggligt optimistisk period när man byggde världen. Man hade ny teknik och rymdfärder och allt var en enda stor optimistvåg.

Man såg framför sig en framtid där energibehovet skulle vara enormt och folkhemmet skulle byggas med hjälp av kärnkraften. Tage Erlander sade i en intervju i Ekot 1955:

– Man ska inte glömma att det fredliga utnyttjandet av atomenergin kan öppna dörrarna för en fantastisk välståndsökning.

Några år tidigare hade Sveriges första reaktor, R1, byggts 20 meter under marken nära Tekniska högskolan (KTH) i Stockholms innerstad. Säkerhetsaspekten med att ha en reaktor mitt i kungliga huvudstaden diskuterades, men de praktiska fördelarna med en central placering avgjorde frågan.

Det var en ohyggligt optimistisk period när man byggde världen

Tron på vetenskapen som lösningen på alla problem var stor. Riskerna med kärnkraften och dess avfall var så gott som en icke-fråga. Man tänkte att vetenskapen som redan hade löst så mycket givetvis skulle lösa kärnavfallsfrågan också.

Men när den större R2:an planerades insåg man att riskerna med att ha den mitt i huvudstaden var för stora.

– Om det skulle hända något skulle det inte finnas folk runt omkring, säger Stig Hurtig, som jobbade på R2.

Studsvik låg på lagom avstånd och där fanns också tillgång till kylvatten från den djupa Tvären där temperaturen på botten aldrig överstiger fyra grader.

Efter visst motstånd stod det 1955 klart att friherrinnan Marianne von Plomgren var villig att sälja en del av marken på Hånö säteri och att det var i det skogstäckta Studsvik som den nya reaktorn skulle monteras upp.