Regionen och kommunerna i Södermanland måste våga prioritera dem som gör vardagen bättre för andra. Med en medellön på 33 538 kr/månaden hör arbetsterapeuter i Södermanland till de akademiker inom vården som tjänar allra minst. Arbetsterapeuters insatser minskar samhällets kostnader och det borde synas i lönekuvertet.
Arbetsterapeuters kompetens gör stor skillnad på både individ, grupp och samhällsnivå. Tack vare våra insatser kan människor få vardagen att fungera – med ökad livskvalitet, större självständighet och bättre hälsa.
Arbetsterapeuter stöder personer i alla åldrar att uppnå en meningsfull vardag. Alla ska ges förutsättningar att leva ett så självständigt liv de bara kan och vill. De förebyggande och rehabiliterande insatser arbetsterapeuter gör minskar samhällets kostnader i form av exempelvis snabbare återgång i arbete vid sjukskrivning samt minskat antal hemtjänsttimmar.
Som för de flesta yrken inom vård och omsorg är bristen på arbetsterapeuter redan tydlig och i takt med att andelen äldre ökar, ökar också efterfrågan. Samtidigt är välfärdssektorn uppe i omfattande pensionsavgångar. För att möta behovet behövs fler, inte färre, arbetsterapeuter.
För att en arbetsterapeut ska få sin legitimation krävs studier i minst tre år på högskola/universitet. Trots detta hör arbetsterapeuter, till dem som går back på sitt yrkesval. Sacos livslönestudier visar att det idag är olönsamt att utbilda sig till arbetsterapeut.
Nu behövs en medveten satsning på ökade löner och möjlighet att göra lönekarriär. Den genomsnittliga ingångslönen för nyexaminerade arbetsterapeuter i landet är under 29 000 kronor per månad, medan medellönen för arbetsterapeuter på väg i pension är kring 37 000 kronor.
Som det ser ut idag premierar inte arbetsgivare vare sig lojalitet eller kompetenshöjande insatser. Individuell och differentierad lön förutsätter att lönesättande chef har förståelse för att god löneutveckling är en investering för arbetsgivaren vad gäller framtida kompetensförsörjning.
Risken finns att arbetsterapeuter söker sig bort från hälso- och sjukvården, till helt andra branscher, och att antalet sökande till landets arbetsterapeututbildningar minskar. Välfärden drabbas hårt om det inte finns personal att tillgå.
Den arbetsterapeutiska kompetensen är unik och oersättlig. Det förebyggande och rehabiliterande arbetet är ofta livsavgörande för individen och behöver ges högre status. Vi är värda mer. Nu är det dags att arbetsgivarna höjer lönen för välfärdens vardagsexperter.