Jag blir snart pensionär. I detta ”välfärdssverige”!? Jag är alltid positiv och optimist och vill tro att saker och ting ordnar sig, om man vill. Men nu har jag ont i magen.
Ska jag snart behöva byta min tvåa till en etta? Måste jag sälja min bil? Måste jag säga nej till tandläkarbesök? Nej till frisören? Nej till vänner och biobesök? Måste jag vända på kronorna för att kunna välja lax ibland istället för en burk makrill? Måste jag alltid sitta hemma för att jag aldrig har råd med det lilla extra?
Jag lever själv och vet att pensionen inte blir så fet. Trots att jag haft heltidsjobb sista 35 åren med skaplig lön. När barnen var små, valde jag och barnens pappa att jag skulle vara hemma med dem, och nu straffas jag ekonomiskt.
Jag jobbade sedan deltid några år för att vara hemma när barnen kom hem från småskolan. Jag hade inte råd att spara och lägga undan så mycket. Jag hade inte råd att spara tusenlappar till en privat pensionsförsäkring.
Jag känner mig sviken. Jag är inte ensam. Sverige sviker pensionärerna som betalat skatt så många år och dessutom ska fortsätta att betala hutlös skatt.
Regeringen: Sluta kalla Sverige för ett värdfärdssamhälle. Men vi pensionärer kanske inte räknas in där. Det är en liten klick pensionärer som lever i välfärd.
Vi andra har ont i magen och är oroliga för framtiden. Oroliga för att den ynkliga pensionen ska räcka så vi kan leva drägligt.
Sverige borde titta och lära hur våra nordiska grannländer tar hand om sina pensionärer. Där får pensionärerna fortsätta leva.