Insändare Måsarna har byggt bo på taket, och varsamt ruvat sitt enda ägg. I början av juni kläcks ägget och de hjälps åt att ta hand om ungen. Snart vandrar den nyfiket på taket. Det finns snörasskydd, som även fungerar som fallskydd för små dunbollar. Men på ett ställe saknas snörasskydd. Där trillar den nyfikna dunbollen ner i hängrännan.

Måsungen kan inte själv ta sig upp på taket igen. Och de oroliga föräldrarna lyckas inte hjälpa.

Till sist ser ungen inget annat alternativ än att hoppa mot marken. Måsungar brukar hoppa från boet när de är redo, och de klarar sig oftast trots hög höjd. Men denna unge är inte redo. Den är alltför liten. Men hjälplös och panikslagen hoppar den. Faller från tredje våningen. Asfalten är hård.

Måsar sörjer en förlorad unge, precis som människor sörjer förlusten av ett barn. Måsparet flyger över gräset där jag försiktigt placerat den lilla. Håller uppsikt och landar ibland vid sin orörliga unge. Provar förgäves att locka med mat. Trots att den tagit sitt sista andetag fortsätter måsparet att skydda. Sorgearbete tar sin tid.

Denna olyckliga händelse kunde förebyggas. Först och främst genom att sätta upp något som hindrar dunbollar från att falla, där snörasskyddet saknas. Och genom att fastighetsägarens anställda, med möjlighet att gå upp på taket, valt att agera när de fick samtal. Människor exploaterar och inkräktar på djurens naturliga boplatser. Djuren tvingas anpassa sig till nya omgivningar. De är individer som du och jag, och vi måste lära oss att leva med djuren som grannar. Platt fall mot asfalten är inte naturens gång.