Ljudet av ett hjärta behöver ljudet av ett annat hjärta, sjöng Gyllene Tider för nästan 40 år sedan. Det blev en av de många lättsmälta hits som Halmstadsbandet från landet (Harplinge) skulle komma att turnera Sverige runt med i omgångar av publikframgångar – över generationsgränserna. På det individuella planet är det inte svårt att omfamna det mänskliga i sökandet, mötandet och närheten till medmänniskor, inte minst tonårens omvälvande tid, men i ett bredare perspektiv möter ljudet av andras hjärtan mer motstånd.
Häromdagen var det fem år sedan dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt höll sitt avslutande valrörelsetal, med det grundläggande budskapet om att migrationsfrågorna kommer att ta ett större utrymme i debatten och i samhällsbilden. Det kommer att fresta på vår känsla av närhet, samhörighet – och öppenhet mot andra. Det medmänskliga, konstaterade Reinfeldt, är att möta detta med öppna hjärtan.
Det blev inte alls Allsång på Skansen, om vi säger så. När ni faller faller ni hårt.
Däremot har migrationsfrågorna – och senare något mer av integrationsfrågor - kommit att dominera närmast all samhällsdebatt i mer än en mandatperiod. Hur vi ska se på och möta utsatta människor från andra länder har vänt upp och ned på etablerade politiska samarbeten, läs Alliansen. Det har lett till halsbrytande omprövningar av såväl Moderaternas som Socialdemokraternas syn på hur öppet Sverige ska vara för att ta emot människor som flytt från krig och förödelse. Det tvingade Miljöpartiet att helt förkasta sin egen politik, för att kunna bli kvar i regeringsställning. Och det är en förklaring till att Sverigedemokraterna har blivit landets tredje största parti, med häng på andraplatsen.
Det har under de senaste åren gått så långt att det är numera är få moderater som backar upp bilden av Fredrik Reinfeldt som en av partiets mest framgångsrika politiker någonsin. Alla vännerna har gått hem.
Väljarkåren visade sig vara så där lagom ointresserad av att öppna sina hjärtan. Åtminstone inte så mycket mer än vad den redan bejakat i form av migration och mottagandesystem. De partier som står närmast den reinfeldtska öppenheten är i dag Vänsterpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. De har förflyttat sig minst från sina utgångspositioner.
Den största faran med den här utvecklingen är att den grundläggande medkänslan med nödlidande tar skada. Samhällsdebatten har polariserats. De hjärtan som brinner ställs mot de som spelar svåra att nå. Detta utmanar våra folkvalda politikers pragmatiska krafter i mötet med migrationens realiteter. Problembilden finns kvar. Bortom bråken och hatet finns fortfarande krav på funktion och resultat: asylrätt, mottagande och integration. Handlingskraft smäller högre än partipolitisk romantik.
Människor har inte slutat fly på jakt efter ett liv. Världen lider inte brist på hot, väpnade konflikter, förtryck eller förföljelse. Vi är, i det perspektivet, långt ifrån några gyllene tider.