Statsminister Stefan Löfven (S) gav i SVT:s Agenda (17/11) sin syn på varför Sverige har utanförskapsområden och våldsam gängkriminalitet. Det gick inte så bra. Ryggmärgsreflexen att hellre skylla på tidigare borgerliga regeringar än att ta ansvar för det som är, bygger inget förtroende. I sociala medier efteråt ägnades en stor del av kritiken åt att anklaga Löfven för att inte tala om invandring. För att i nästa stund klaga över att exempelvis fattigdom nämndes, eftersom fattiga inte nödvändigtvis är kriminella. Vår tid i ett nötskal...
Den fattige blir inte automatiskt kriminell, inte heller invandraren eller den som hoppat av skolan tidigt. Gängkriminalitet frodas sannolikt av en mängd faktorer. Forskningen saknar tvärsäkra svar, det kunde Löfven också ha svarat. Dagens våldsamma läge är åtminstone delvis en följd av ökat våldskapital och kapprustning i kriminella miljöer. Om det är lätt att komma över vapen illegalt, så har kriminella krafter mer vapen. Där kampen om svarta pengar hårdnar lönar sig hänsynslöshet.
När ett område går från att vara småstökigt till att dras med organiserad kriminalitet lär fattigdom, trångboddhet, utbrett drogmissbruk och droghandel, hög arbetslöshet eller låg utbildningsnivå vara påverkande faktorer. Om höga invandringstal möter usla integrationsförutsättningar i utsatta miljöer blir det inte precis enklare. Skuggsamhällen formas lätt där civilsamhället redan står svagt.
Det är inte ett högt skattetryck som håller laglösheten borta, men mellanmänsklig tillit spelar en viktig roll. Våra samhällsinstitutioner fungerar bättre där människor i högre utsträckning litar på varandra. Sverige har i ett internationellt perspektiv en hög tillit, men dras nu med sjunkande värden; en följd av hög arbetslöshet, ökande ojämlikhet, ökande migrationsrelaterad mångfald, ökande boendesegregering och minskad social rörlighet, i första hand i storstadsområden.
Offentliga insatser – skola, socialtjänst och poliser - är en del av hur tillit skapas Hur andra delar av samhället fungerar, näringsliv, arbetsmarknad och föreningsliv, är minst lika viktigt. Utan en polismakt med resurser och kompetens att bryta ned organiserad brottslighet och motverka växande kriminalitet, är det förstås extremt svårt att bringa ordning. Staten är även en viktig aktör för att stötta utsatta kommuner med ekonomiska resurser. Därför finns också skäl att notera att lokalsamhällenas tillit i nuläget minskar mest i mindre samhällen och på landsbygden.
I det välfungerande Sverige är det nära lokalsamhället en starkt bidragande faktor. Hur lagar man ett lokalsamhälle som har trasats sönder? Hur bryter man tystnaden där rädslan är starkare än tilliten? Hur förmår man föräldrar att inte ursäkta sina barns kriminalitet eller skjuta det ansvaret ifrån sig? Det här är inte lätt – och det tar tid.
Att statsministern gör ett svagt framträdande i tv betyder inte att samhället som helhet står handfallet. Ordning, tilltro och ömsesidig trygghet börjar i det lilla: byn, tätorten, stadsdelen. Det kräver engagerade medborgare som inte vill se sin närmiljö gå under - och visar det. Det kräver lokala folkvalda som förstår att det är viktigare med kraftfulla motmedel i utsatta miljöer än en rädsla för att förlora nästa val. Det kräver myndigheter och myndighetsutövare som har kompetens och uppbackning nog för att med lagens stöd ta i det svåra, det obekväma och det riskfyllda. Det är detta som i slutänden ger resultat.