Det började som en skakning på nedre däck
Det fyllde oss mer med häpnad än med skräck
Länge har det varit så att Socialdemokraternas bärande ideal har varit att ta makten och ha den kvar. Denna tes har länge och ofta lugnat partiets inre kval, där innehållet må skifta men makten är central.
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp
Säg den stund som för alltid varar, säg den tanke som aldrig behöver förnyas. När läget i opposition under mandatperioden 2010-2014 var svårt, då var det den tillfälliga partiledaren Håkan Juholt som sattes åt hårt. Problemet identifierades med ledarpositionen, inte med partiets redan tappade grepp om opinionen.
Något liknande ser vi även den här gången, statsminister Stefan Löfven (S) pekas ut för att det har gått dissonans i S-sången. Till och med inne i regeringslokalernas Rosenbad, visade det sig svårt att vända blad.
Med ett LO utan ledare blir anklagelseakterna desto bredare. För när facket och partiet inte längre håller takten, uppstår frågan om det är något värt att ha makten.
Det är det här som utgör den springande punkten, hur mycket är makten värd när så mycket verkar falla isär runt den. Kanske blir det som med Moderaternas ytliga tankespiraler, att skylla sin grundstötning på Centermärkta liberaler.
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp
Vi går till botten där vi står men flaggan, den går i topp
Januariavtalet är byggt på ett givande och ett tagande, att bryta det riskerar att bli ännu ett sätt att framstå som svagare. Partier som framstår som veka, kan inte styra en Harpsundseka.