Det blir en sandlådekänsla när regionreformen kraschar och en socialdemokratisk civilminister ägnar all sin kraft åt att försöka hävda att det var Centerpartiets fel. Att desperat skylla ifrån sig är inte att ta ansvar. Detta sagt går det att förstå civilministerns besvikelse. Ingen av de mer långtgående reformer som har legat på Ardalan Shekarabis ministerbord får majoritet i riksdagen. Det tar förstås emot.
Havererade projektet storregioner på grund av regionalt revirtänkande? Nej, den konstruktiva kritiken mot Svealandsregionen har handlat om bristande logik för den nya indelningen samt svårövergripbara konsekvenser. Regionfrågans grundproblematik finns alltså kvar. Regional maktutövning och den statliga organisationen i länen måste anpassas efter varandra. Den högspecialiserade sjukvården behöver finansieras på ett sätt som inte skapar stora regionala kvalitetsskillnader. Statens organisation behöver följa regionerna, inte tvärtom.
Den diskussionen måste fortsätta. Här finns ett antal lärdomar att dra.
Varje regionreform som ritar karta mer än innehåll är dömd att misslyckas. Innehållet måste stå i fokus och tydligt redovisas. Den som vill effektivisera måste ha ett lägre skattetryck, inte ett högre som mål. Annars är det svårt att tala om effektivisering. Förändring med ett generöst tankeutrymme är smartare än framstressade beslut. Ja-sidan hade behövt föra debatten med sakargument hellre än tillknäppt tystnad. I Sörmland har de öppna förespråkarna för storregion bara varit ett par landstingsråd samt regionförbundets ordförande.
Det är skillnad på storregion och storregion. Detta märktes inte minst när regeringen och Centerpartiet kom in på den avgörande frågan om vilken påverkansmakt och skattekraft som bör flyttas från stat till region. En sammanslagning är centralisering, men med en klok maktförflyttning är det även decentralisering.
För att bryta med dagens länsindelning krävs en bred parlamentarisk förankring. Bara en kompromiss med tyngdpunkt i mitten lär lyckas.
För Sörmlands del behöver nu utbyte och samordning med Stockholm och Östergötland öka. Omfattande brobyggande mot skogslänen i norr får vänta. Inte minst när det gäller medborgarnas tillgång till mer avancerad sjukvård. Kompetens- och resursförsörjningen av ett fåtal mycket högspecialiserade sjukhus i landet behöver analyseras ur ett nationellt perspektiv. Möjliga förändringar måste vägas mot faktiska regionala behov och likvärdighet i kvalitet. Utrymmet för jättesjukhus är begränsat.
En ny organisation för regionala och statligt regionala verksamheter kan inte bygga på förutbestämda stora byggklossar och blunda för funktionell logik vad gäller infrastruktur och arbetsmarknad. Kommuner är bättre regionala byggklossar än län.
Regeringens försök att lösa den här svåra framtidsknuten var lovande till att börja med, men detaljarbetet visade sig för svagt och alltför luddigt för att kunna väcka mer nyfikenhet än misstänksamhet.