Den svenska EU-valrörelsen har kommit att handla mycket om värderingar, om hur demokratiska processer ska förbli demokratiska och inte kunna tummas på för att gynna en grupp eller missgynna en annan. Tro för den skull inte att EU-valet handlar bara om det värdeladdade, hur vi hanterar praktiska frågor ¬– allt från broccoli till byråkrati och brottsbekämpning ¬¬– är minst lika centralt för att upprätthålla tron på ett välfungerande demokratiskt samarbete och en union i gemenskap.

Kloka politiker kan argumentera både för idé och för sak. Och faktum är att EU-politiken verkligen behöver detta. Risken är alltid att en diskussion som bara handlar om idé blir fluffig och så där lagom präktig för att ingen ska bry sig. Risken med en debatt ensidigt inriktad på sakfrågor är möjligen att den blir så pragmatisk att de ideologiska perspektiven suddas ut.

Det här ska man ha med sig i den svenska EU-valrörelsen. Självklart är det viktigt, vilket jag underströk i måndagens ledare, att markera gränser. Att dra ideologiskt laddade slutsatser om vilka krafter som går att ta i hand med – och vilka som kräver både handskar och störtkruka för att ens behöva hantera. Men inte ens i EU-parlamentets mest generösa och retoriskt rika ordflöden är värderingsladdade markeringar politisk reformkraft nog. Det är när idé ska manifesteras i sak som våra valda företrädare prövas som hårdast. En EU-parlamentariker behöver kunna sitta i samma lokal som extremnationalister, kommunister, antisemiter och rasister, men man behöver inte förhandla, ta över deras språkbruk eller omfamna deras slutsatser för det.

Det här är något som bland annat kom upp i Sveriges Radios utfrågning av Centerpartiets Fredrick Federley på måndagsmorgonen (13/5). Det stora arbetet för den som vill göra sakpolitisk nytta är att identifiera konstruktiva krafter i de olika partigrupperna, där gemensamma nämnare kan dra unionens lagstiftnings- och beslutsmakt i rätt riktning. Inget blir perfekt, men varje steg räknas. Som Federley noterade i frågan om varför Centerpartiet inte alltid bejakar miljöorganisationernas mest radikala miljö- och klimatpolitik: Att bara ställa sig upp, markera sin linje och vara emot alla andra leder sällan i en mer konstruktiv riktning. Även om det kan ge rubriker på hemmaplan. Inte heller är det något vettigt att låta sig drivas som ett frö för vinden, bara för att den gemensamma partigruppen säger så.

Sverige behöver välja parlamentariker som Federley, som kan hantera såväl ideologiska som praktiska utmaningar. Det gäller exempelvis hur handeln med utsläppsrätter reformeras till det bättre, vilka ogräsbekämpningsmedel som ska godkännas för matproduktion, hur djurskydd och kamp mot överdriven antibiotika-användning förbättras, bland annat via det veterinärmedicinska paket som EU antog i höstas. Det är i sådana situationer som de bästa parlamentarikerna visar sig ha fingertoppkänsla och uthållighet nog att nå resultat.