Det finns en direkt konflikt mellan nu och sedan i det rådande smittskyddsarbetet. Mellan vad som kan räddas och vad som då riskerar att gå förlorat. 

Covid-19, sjukdomen, kräver människoliv på ett sätt som vi inte har varit med om på länge. Om motåtgärderna leder oss in i en djup och långvarig ekonomisk depression, då kommer det också att kosta liv. Underskatta inte det sistnämnda - och förstå att den intressekonflikten är på allvar. Där privatekonomier rasar blir vi alla svagare.

 

Statsepidemiologen Anders Tegnell berörde detta dilemma i söndagens SVT Agenda. En myndighet som Folkhälsomyndigheten har att ta hänsyn till samhälleliga effekter utöver de smittskyddsrelaterade. Han antydde möjligheten till en andhämtningspaus mot slutet av maj. Det ger en sorts tidsram utifrån nuläget, en punkt att förhålla sig till. Ingen vet tillräckligt, men ändå måste man försöka.

I kristider är kraven höga på varje medborgare att nyttja det egna förnuftet, att ha säkerhetsmarginaler för att inte själv råka förvärra och försvåra den situation som råder. Det ogenomtänkta går inte att försvara. Att vilja något är inte samma sak som att det är nödvändigt. Att ägna kraft åt att skylla alla svårigheter på enskilda myndighetspersoner eller att söka stökig corona-konflikt med partipolitiska plakatviftningar, är också fel sak vid fel tillfälle. 

De lätta svaren är förbrukade. En kris av den här omfattningen – vid sidan av ett krig – slår till någon gång per århundrade. Extraordinära åtgärder måste till för att begränsa krisens negativa följder, mätt i liv, i samhällskraft och i pengar. Varje besked är kopplat till en kostnad – mänsklig och ekonomisk, individuell och samhällelig. 

 

Den som på söndagskvällen lyssnade till statsminister Stefan Löfvens tal till nationen hörde allvaret. Talet må ha haft en ton av instruktionsmanual, men budskapet var tydligt. Läget är extremt. Det kräver stora uppoffringar av oss alla och stort tålamod med umbäranden. Inte bara för medborgare och näringsliv, utan även för staten och den folkvalda makten.

Regering, riksdag och andra tunga institutioner måste söka en strategisk balans mellan sjukdomsbekämpning å ena sidan och behovet att värna de återhämtningsfaktorer som är guld värda när den svåraste fasen är över. 

Den så kallade utplattningen av kurvan prioriteras högst i ett inledande skede. Att fördröja smittspridningen för att hinna rusta vården är både rätt och rimligt. Samtidigt finns en rimlighet i att målbilder och möjliga tidsramar behöver tillföras. Utplattningen av kurvan får inte helt haverera bärande delar av det samhälle, de jobb och det liv som fanns före krisen. 

 

Regeringens stödpaket för näringsliv och jobb har en större träffbild på stora företag, en svagare på de mindre. Tjänstesektorn med många små aktörer håller på att malas ned. Andra småföretag är också illa ute. På många håll är det tvärstopp. Inga pengar kommer in och ingen kan säga hur länge den här fasen kommer att vara. 

Det är också denna ekonomiska sfär som annars betalar mycket av det välfärdssamhälle som nu har ställts om till aktiv krisbekämpning. Med marknadsekonomin kommer de flesta samhällsskador över tid att läkas, på ett eller annat sätt. Men processen kan göras lättare eller svårare, mer hänsynsfull eller hänsynslös. En klok regering, ansvarstagande och förutseende partier kan göra skillnad.