2013 rapporterade affärstidningen Nikkei att det skulle säljas fler vuxen- än barnblöjor i Japan 2020. Enligt Unicharm, Japans största blöjtillverkare, inträffade den brytpunkten redan 2011. Drygt en av fyra japaner är äldre än 65 år samtidigt som barnafödandet är lågt, vilket talar för goda tider för företag som Unicharm. Den japanska marknaden för vuxenblöjor växer stadigt med 6–10 procent per år.
Även om Japans utveckling är extrem står Sverige inför snarlika problem på 2020-talet. 2020 börjar 40-talisterna – eller ”köttberget” som den före detta finansministern Pär Nuder (S) kallade generationen – att passera 80-årsstrecket. De närmaste sex åren behöver det öppnas ett nytt äldreboende var fjärde dag för att möta de omsorgsbehov som därmed uppstår.
Det går alltså inte längre att ducka för det demografiska dilemma som branschorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har varnat för åtminstone sedan början av 00-talet. Kommunernas och regionernas kostnader kommer att öka snabbare än intäkterna, främst eftersom alla som ska arbeta och betala skatt blir färre i förhållande till andelen äldre och barn. Den ekonomiska knipan blir plågsamt tydlig i och med att fyra av fem kommuner planerar nedskärningar i sina verksamheter nästa år.
En kortsiktig lösning på kommunernas och regionernas kris är att skjuta till mer pengar från staten, som har större ekonomiska muskler. I sin senaste ekonomirapport menar SKR dock att bara en mindre del av kostnadsgapet kan minskas på det viset - eller genom att höja skatterna. I stället är det främst genom ”ytterligare åtgärder” som välfärdsekvationen kan gå ihop.
Vän av ordning undrar förstås: vad innebär ”ytterligare åtgärder”? SKR talar gärna om effektivisering och digitalisering, men mer konkret än så blir det sällan. Det enkla svaret är att det inte går att säga exakt hur välfärdssektorns produktivitet ska förbättras, men att den har gjort det historiskt och lär göra det även framöver.
Hjälpmedel för funktionshindrade, specialanpassade lägenheter och mikrovågsugnar som gjort det lättare att förbereda mat är några framsteg som har gjort att fler äldre kunnat bo kvar hemma. På samma sätt kan vården genom bättre behandlingar, mediciner och utrustning i högre utsträckning än tidigare förebygga, inte bara behandla, sjukdomar. Att utgå från att produktiviteten inte kan förbättras i välfärden liksom i andra sektorer, vilket SKR tidigare har gjort, vore därför ett misstag.
Att fler svenskar kan leva längre och friskare liv bäddar även för en annan lösning på välfärdens finansieringsproblem: ett längre arbetsliv. När Fredrik Reinfeldt för drygt sju år sedan talade om att framtidens arbetsliv borde sträcka sig till 75 års ålder ledde det till skarp kritik från fackliga centralorganisationer som LO, TCO och Saco.
Den faktiska utvecklingen på arbetsmarknaden har dock gett Reinfeldt rätt. De senaste tio åren har sysselsättningen bland svenskar i åldrarna 65–74 år fördubblats. Att den lägsta åldern för att ta ut allmän pension nu höjs från 61 till 64 år är en naturlig konsekvens av att svenskar har i genomsnitt 15–16 friska år kvar efter 65. Beatles klassiska textrader ”Will you still need me, will you still feed me, when I'm sixty-four” från 1967 känns i dag väldigt otidsenliga.