Den gångna veckans extremt höga tonläge mellan Kristdemokraterna och Centerpartiet fick den förre KD-ledaren Göran Hägglund att plädera för en fredlig nedtrappning (Expressen 9/5). Det är klokt. Poängerna är gjorda, låt bråkstakarna varva ned.

Allt började med en DN-artikel i mars. Där avfärdade EU-kandidaten Sara Skyttedal (KD) Frankrikes president Emmanuel Macron som något lika dåligt som Ungerns premiärminister Viktor Orban. Där fanns viss nyansering längre ned i texten, men anslaget var tydligt. För den förra KDU-ordföranden var den federale liberalen lika svår att acceptera som den aggressivt nationalistiska anti-liberalen.

Den jämförelsen är orimlig. Macron underminerar inte demokratins funktionssätt. Det gör Orban.

När Centerns erfarna EU-parlamentariker Fredrick Federley utifrån detta – på ett onödigt aggressivt sätt - ställde frågan om hur mycket KD kan kohandla med krafter som underminerar demokratiska rättigheter, var det mer än bara en kandidatduell med Skyttedal. Det var och är en sondering om förutsättningarna i ett läge där EU-parlamentsvalet slutar med en stor framgång för den politiska sfären nära Orban, krafterna som förenas i ett förakt för den liberala demokratins funktionssätt och vill se en mer splittrad union utan federala gemensamma maktmedel.

Kristdemokraterna under Ebba Busch Thor säger att hennes parti är redo att göra allt för att kunna få igenom sin egen politik. Hur mycket kan KD då köpslå med anti-liberaler? Federley ställde frågan på ett sätt som fick hela KD att vråla, en förmåga som partiet hittills har saknat. Eftersom KD sedan – medvetet eller omedvetet spelat – drog med sig en hel svans av även anti-liberala krafter i sociala medier, är klyftan mellan KD och C nu större än någonsin. Därav Hägglunds maning till frid och forsoning.

I botten finns två grundläggande problem. Det ena är att liberala partier och liberala värden är hårt trängda i stora delar av Europa, inte bara i Sverige. Det andra är att de konservativa partierna är vettskrämda för tillväxten av den destruktiva nationalismen med inbäddad främlingsfientlighet, denna slukar väljare från såväl klassisk värderingshöger som socialdemokratins kärnväljarmiljöer.

Det är inget som säger att kristdemokrater och centerpartister måste hålla sams. Men mot vissa krafter måste varenda förespråkare för våra demokratiska grunder ställa sig upp och markera – varje gång en antidemokratisk hydra försöker resa sig. Det som är på väg att ske i Ungern är sådant som svensk borgerlighet har varit enig om att bekämpa. Demokratiska regelverk ska aldrig kunna riggas på ett sätt som säkrar framtida maktinnehav om väljarna trilskas och hellre vill ha oppositionen. Ingen får vara blind för detta, bara för att Orban är betydligt mer konservativ än kommunist.

Lyssna på Göran Hägglund: värna möjligheterna till Allianssamverkan inför 2020 och jobba för ett sunt tonläge. Men glöm inte att det i det stora spelet inom unionen finns större värden att försvara, värden som förenar allt från socialdemokrater till konservativa och är långt viktigare än allehanda politiker-egon.