I maj 1904 axlar den 33-åriga Eva Fröberg sin fars mantel som arrendator av det stora Sjösa-godset. Fadern Ferdinand Fröberg avled efter en operation när det var två år kvar på arrendet och Eva tog över ansvaret för det stora godset. Arrendet bestod av 5 000 ha inklusive ett hundratal underlydande gårdar och hemman. Till arrendet hörde också Valsta och Ödesby plus Husby säteri, som ägdes av familjen Fröberg.
Faderns död innebar en oersättlig förlust för familjen, som upplevde stor tomhet, saknad och övergivenhet. Men också för gårdens folk innebar det att en epok var slut och att en respekterad husbonde inte längre fanns.
Eva Fröberg tvingades brådstörtat in i ett omfattande arbete, vilket hon beskriver som brydsamt och svårt – men det fanns goda vänner som stöttade henne. Fadern hade varit aktiv i arbetet på gården och även om befallningsmännen var duktiga var de inte beredda att själva ta ansvar för ladugård, svinstall och mejeri eller för försäljningen av produkterna. Eva såg ingen annan utväg än att gå i sin fars fotspår och deltog också i det praktiska arbetet. Många sömnlösa nätter ägnades åt ekonomiska funderingar.
Eva Maria Fröberg föddes den 27 mars 1871 i Svärta församling (och dog 1957) och föräldrarna var godsägare Carl Ferdinand Fröberg och Maria Katarina Lindgren. Hon var en dotter av sin tid och sin samhällsklass.
På Sjösa växte Eva upp tillsammans med sina fyra syskon. Familjen levde ett lyckligt och relativt bekymmersfritt liv i det stora stenhuset. Stor familj, stort umgänge med middagar, sång, musik och dans, favoritspelet krocket. Men det var gott om tjänstefolk – Mamsell i köket härskade över två husor, en köksa och en tvätterska, det fanns jungfrur och guvernant. På gården fanns också förutom befallningsmän, hantverkare, statare, ladugårdspersonal och mejeripersonal (bara den bestod av minst fem personer).
Varje kväll vid 18-tiden kom Mamsell in i vardagsrummet för att rådgöra med frun i huset om matsedeln för kommande dag och andra hushållssysslor. År 1869 hade Mamsell kronor 80 – i årslön.
Evas barndom var idyllisk – i den stora parken lekte alla gårdens barn tillsammans. En ständig kamp pågick mellan barnen och trädgårdsmästaren om att hinna plocka äpplen och bär och bunkra – antingen i barnkammaren eller i trädgårdsmästeriet – den så kallade trädgårdsgaloppen.
Barnens måltider intogs under tystnad – frukosten bestod av sill och potatis och skummjölksvälling. Var det gäster till middag fick barnen – vattenkammade och propert klädda – komma in och sjunga för gästerna.
Eva konstaterade mer än en gång att världen utanför hemmet var ganska främmande för barnen – flickorna läste för guvernant men pojkarna fick gå i skola i staden.
På den tiden hölls regelbundet husförhör: när datum för Sjösas del var bestämt började kvällsstudier i bibliska historien och katekesen i pigkamrar och drängstugor. En del av de äldre kunde inte läsa men enligt Eva Fröberg gjorde dessa förhör nytta – hjärtat måste nämligen vara med för att inte tanken skall stelna och förtorka.
Under hösten 1893 vistades Eva tre månader i Stockholm för att delta i en poliklinikkurs vid Sabbatsbergs sjukhus men även för att ta ridlektioner. Sabbatsbergskursen behövdes för att Eva skulle kunna ta över elementär sjukvård på Sjösagodset. Ridkunskaperna behövdes för att kunna ta sig ut till avlägset belägna stugor och där ge vård. Med gasbindor och medicinlåda i en liten väska red hon flera gånger i veckan ärenden för gårdskontoret eller för att vårda någon sjuk.
Efter en Rom-resa skriver Eva så här:
Det herrgårdsliv jag återupptog var fängslande och omväxlande men likvisst en serie av omsorger och bekymmer för folk och kreatur. På avstånd kan landsortsidyllen verka fridfull och stillastående, i verkligheten är det en beständig ebb och flod av händelser, intimt förbundna med lantlivets vardag. Kring de båda polerna födelse och död rör sig lantlivet mycket mer märkbart än i staden. Man vet det mesta om varandra och följer varandras öden som de göra som hör geografiskt samman i lust och nöd.
Eva saknade utbildning för det som blivit hennes lott – att sköta jord, skog och djur, att ha hand om anställda. Men hon hade en inre styrka och hon hade mod, hon var helt enkelt ett rekordeligt fruntimmer. Att hon dessutom var ung och kvinna kan inte annat än ha legat henne i fatet i en sådan mansdominerad verksamhet.
Ibland klagade Eva över ansvaret för de anställda: Jungfrun Beda hade mått dåligt en tid och Mamsell tyckte att hon behövde läkarvård, sagt och gjort: efter några timmar ringde översköterskan och hade svårt att låta bli att fnissa i telefonen – flickan skulle bli bra på ett naturligt sätt om fem månader. Mamsell ville att barnets far skulle ta sitt ansvar och det föll på Evas lott att reda ut detta: Beda svarade att Ätter arnacka kan de inte vara Klas, å inte passar dä heller mä Alfred eller Gustaf, så vi tror bägge dä ä Lasse i Oxhuse. Straffpredikan från Eva och det hela slutade med att Lasse gifte sig med Beda för han hade tröttnat på att laga mat och städa och vems barnet var spelade ingen roll.
Men också all personal anställd för driften av gården orsakade bekymmer – skulle en kvinna som dessutom var ung – veta bättre än männen?
Naturen var viktig för Eva. Att njuta av doften av tall, gran och kåda och kliva fram på mossiga marker gav henne möjlighet att koppla av från alla plikter och ladda batterierna.
I skogen fanns också mycket som vi människor inte alltid ser eller förstår. Mötte man till exempel den lilla grå gumman så betydde det otur. Hon var nämligen ett skogsrå och hade bara fram men ingen bak. Gumman kunde förvända synen på den som mötte henne på ett obegripligt sätt.
Lagårdsrået däremot gjorde stor nytta. När det var dags för en ko att kalva slog hon på rutan till lagårdsförman – nu är det dags. Hon kom även farande när en ko behövde hjälp av något slag.
Sjösa-arrendet gick mot sitt slut. En sista gång samlade familjen sina vänner till fest i stenhuset på Sjösa. Ett glatt sorl från 100-talet gäster ekade i salarna men det var också med ett stänk av vemod som man sade farväl till Sjösa-tiden.
Trots sorger och bekymmer var Sjösa-åren ändå en period av lugn och fylld av sång och glädje. Under de tidiga åren var tillvaron skyddad och reglerad, understödd av föräldrar och vana arbetsbefäl. Det var de sista två åren som ansvarets mod på alla kanter hade att möta ansvarets fruktan.
I mars 1906 flyttade familjen till Husby gård i Svärta. Gården hade köpts 1896 och nu mottogs familjemedlemmarna på gårdsplanen av Husbyfolket.
Här var allt i mindre skala än på Sjösa men ständig följeslagare var ändå de ekonomiska bekymren. Skogspriserna var låga och mjölkpriserna helt ruinerande.
Till råga på allt härskade en säsong sommarsjukan svårt bland kvigorna – veterinärbesök hjälpte inte utan till slut kontaktades Andersson, en klok gubbe, och en morgon kom han till lagården och sa "Fröken kan gå, jag klarar mig ensammen". Sagt och gjort. Dagen efter var djuren medtagna men sommarsjukan var över.
I sin bok berör också Eva kvinnosaksidéerna. Det retade henne att arbetarna på Husby hade rösträtt men inte hon. Men hennes franska vänner gav henne inget stöd i detta utan sade att vad kvinnan vill, vill Gud…
Omvärlden kom allt närmare och hotet om krig trängde igenom även till Husby. Paniken ökade rent allmänt och i början av augusti 1914 blev Sörmlands godsägare och lantmän underrättade av bankerna om att deras konton skulle spärras till ett visst belopp. Hur skulle det nu gå att betala folkets löner? Som tur var redde det upp sig.
År 1914 var det dags för Södermanlands läns hushållningssällskap att fira 100-års jubileum. Det skulle högtidligen firas i Nyköpings slottsruiner och Eva fick i uppdrag att skriva ett lämpligt skådespel.
Det blev naturligtvis Nyköpings Gästabud, som sedan legat till grund för kommande Gästabudsspel.
Eva började tröttna på allt slitet med lantbruk och gård, problemen med ekonomin var stora och hon kände en allt större längtan efter att pröva sina vingar på annat håll. Dels att vara fri och kunna besöka de många vännerna i Europa, dels för att kunna göra insatser på ett annat plan.
1917 såldes Husby gård och Eva flyttade till Stockholm, till ett annat liv och till andra uppdrag.
Eva engagerade sig tidigt för kvinnosaken och deltog livligt i rösträttsrörelsen. Redan under Husbytiden hade det stört henne att hennes manliga anställda hade rösträtt men inte hon. Hon spelade också länge en framträdande roll i Fredrika Bremer-förbundet.
Sin kanske mest uppmärksammade insats gjorde hon på det politiska planet som mångårig ledare av det moderata kvinnoförbundet, som då var fristående från högerpartiet. Hon gjorde sig gällande som en av de främsta och mest stridbara företrädarna för en konservativ samhällssyn och en positiv försvarsvilja. Särskilt under 1930-talet deltog hon i ett flertal internationella kvinnokongresser, där hon företrädde ett realistiskt förhållningssätt inför det växande krigshotet och varnade för isolerad avrustning. Som ordförande i Sveriges moderata kvinnoförbund företrädde Eva en klar högerpolitik med tonvikt på försvarsfrågan och det kristna kulturarvet. Hon ställde sig tidigt avvisande till alla nationalsocialistiska tendenser; hennes många vänner i Frankrike och England och hennes förståelse för dessa länder bidrog säkerligen. Inför hotande världskrig var Eva en av initiativtagarna till kvinnoföreningarnas beredskapskommitté, som bildades hösten 1938 och vars syfte var att organisera kvinnors beredskapsarbete.
I vår familj fascineras vi av Eva Fröbergs livsgärning. Eva var moster till min svärmor Anne-Marie af Sillén, född Blackert, som till vår familj fört vidare kunskapen om denna intressanta och mångfacetterade kvinna, som på många olika sätt och inom flera områden var en kvinna före sin tid.
Jag vill varmt rekommendera läsning av hennes bok Hemma i Sörmland Ute i världen. Det är en förtjusande bok, i vilken man möter allt givmilt glitterljust som det väna Sörmland skänkt författarinnan och en lugn tillförsikt och tro på livets bärande makter, som gör läsaren gott. Med dessa ord från baksidan av hennes bok avslutar jag min berättelse.
Inger af Sillén