Tre år efter allvarliga MC-olyckan

Det här är berättelsen om hur hans liv varit sedan dess. Om hur man tar sig från rullstol, en rygg bruten på fem ställen och inre skador, till att börja arbetsträna och hoppas på att köra motorcykel igen.

Själva olyckan minns inte Fredrik Lundh. Han har fått höra av kuratorer och psykologer att det nog är en välsignelse.

– Jag är glad att jag inte minns. För trots det finns det vissa tvångstankar kring olyckor, att jag ska bli påkörd om jag bara kliver ut på gatan här.

Personen som körde bilen klarade sig utan skador, utom chocken då

Den 6 september 2014 hade han varit hos en kompis i Oxelösund, och skulle åka hem till Nyköping igen.

Han och dåvarande flickvännen väntade barn, hon var i femtonde veckan. De bodde i en takvåning i Nyköping, och Fredrik jobbade på Eberspächer. De hade ordnat det för sig, framtiden låg utstakad, det skulle bara vara att börja vandra.

Men, på Sundavägen, strax efter 14.30, åkte en bil ut från Pilvägen.

[link value="https://www.sn.se/nyhetskronikor/tva-till-sjukhus-efter-krock-mellan-bil-och-mc/" text="LÄS MER: KRÖNIKA – För tre år sedan skrev jag om Fredrik utan att veta om det"]

Där och då ändrades allt. Smällen blev kraftig. Fredrik fördes till sjukhus, allvarligt skadad. Ryggen var bruten på fem ställen och totalt hade han 27 benbrott, flera inre organ skadade.

– Personen som körde bilen klarade sig utan skador, utom chocken då. Jag har fått höra av polis att den dömdes för vårdslöshet i trafik och förlorade körkortet. Jag själv blev av med körkortet under två månader, eftersom jag kört fort. Jag har fått höra att personen ska ha tittat på mobilen och inte uppmärksammat väjningsplikten.

Fredrik fördes först till Nyköping, och därifrån vidare till Karolinska. De närmsta två veckorna var han nedsövd, och om han skulle klara sig visste ingen.

Men han vaknade.

– Då kände jag verkligen i hela mig hur fantastiskt det var att jag ens levde. Den känslan kan fortfarande komma ibland, men inte lika starkt. Jag tror människan är byggd så. Jag fokuserar liksom hela tiden framåt, vill bli bättre, klara mer, bli färdig med alla operationer.

För återställd är Fredrik inte, och kommer heller aldrig helt att bli.

– Jag är stelopererad i ryggen, har tagit bort inre lårmuskeln på ena benet, och har gått igenom ett gäng operationer, i både höft och benen, och inte alla har varit lyckade. Fixeringsplåtar sitter längs båda lårbenen med 26 skruvar som ska hålla ihop skelettet. Ibland känns det som att jag tar ett steg fram och två tillbaka, för jag har fortfarande skruvar och annat i mig som ska ut, och för varje operation krävs rehabilitering då jag inte kan träna, och när jag inte kan träna mår jag sämre.

Förutom den fysiska påverkan, med en trasig kropp som ska lagas så gott det går, satte olyckan även psykiska spår.

Det var ett sådant stort trauma

– I början, när jag satt i rullstol, ville jag bara vara hemma. Om jag var med och handlade tyckte jag att alla stirrade på mig, "kolla, där är killen som var med i MC-olyckan, stackare." Det tyckte jag var riktigt jävla jobbigt. Och så det att jag inte vet vem som körde bilen. Jag började titta på folk, "Var det du, eller du?".

Olyckan och tiden efteråt innebar slitningar på relationen, vilket gjorde att Fredrik och flickvännen valde att gå skilda vägar.

– Det var ett sådant stort trauma, som vi nog behövt mer hjälp från vården för att bearbeta. Men jag var också annorlunda den första tiden efter olyckan, jag var som avstängd.

Han har en stark drivkraft. Några månader efter olyckan föddes dottern Isabelle. Och utan henne vet inte Fredrik om han klarat det.

– Allt jag gör blir ju för hennes skull. Och jag har fått höra av läkare, gång på gång, att jag inte borde leva, att jag inte borde kunna gå. I början kunde jag inte ens lyfta henne, jag kunde inte göra någonting. Men i dag kan jag lyfta henne, gå ut med henne, även om jag inte går så långt, jag kan ta hand om henne. Hon är verkligen mitt allt.

Trappor är fortfarande svårt, att gå längre sträckor eller stå upp en längre stund likaså. Men Fredrik har, som ännu ett steg på den långa vägen tillbaka efter olyckan, nyligen påbörjat arbetsträning på 25 procent på sin gamla arbetsplats.

– Det känns ändå väldigt bra. Men vi får se hur det blir i framtiden. Jag har ju lite speciella behov, behöver träna mina fyra dagar i veckan, tar mig inte fram så fort. Jag tänker att jag kanske någon gång skulle utbilda mig inom sälj, kanske ha något eget, som gör att det är lättare att styra sina timmar.

Varför ska jag ge upp något jag älskar när jag fortfarande vill och kan?

Att kunna göra ännu mer för Isabelle, och även för sig själv, är en stark motor.

– Jag är ju ändå ung, har mycket liv kvar. Det finns så mycket jag vill göra. Jag vill bli starkare, piggare, så jag kan ta med Isabelle på saker. Jag vill kunna gå ut med henne i skogen. Hon älskar skogen, och jag med, men jag har inte varit i skogen på tre år. Jag vill kunna gå ordentligt och lära mig springa igen.

Och trots det han varit med om, vill han fortfarande åka motorcykel – men han har fått höra att han är galen.

– Folk undrar hur jag vågar med tanke på vad jag varit med om. Men jag tänker annorlunda – att jag har blivit välsignad på så många sätt genom att jag klarade mig så pass bra som jag gjorde. Varför ska jag ge upp något jag älskar när jag fortfarande vill och kan? Varför ska jag sluta vara mig själv och tro på mig själv? Jag blir aldrig helt återställd men åka motorcykel vill jag fortfarande. Jag har fått en chans till på livet. Då vill jag göra det jag älskar och det jag kan göra.