Det hÀr Àr berÀttelsen om hur hans liv varit sedan dess. Om hur man tar sig frÄn rullstol, en rygg bruten pÄ fem stÀllen och inre skador, till att börja arbetstrÀna och hoppas pÄ att köra motorcykel igen.
SjÀlva olyckan minns inte Fredrik Lundh. Han har fÄtt höra av kuratorer och psykologer att det nog Àr en vÀlsignelse.
â Jag Ă€r glad att jag inte minns. För trots det finns det vissa tvĂ„ngstankar kring olyckor, att jag ska bli pĂ„körd om jag bara kliver ut pĂ„ gatan hĂ€r.
Personen som körde bilen klarade sig utan skador, utom chocken dÄ
Den 6 september 2014 hade han varit hos en kompis i Oxelösund, och skulle Äka hem till Nyköping igen.
Han och dÄvarande flickvÀnnen vÀntade barn, hon var i femtonde veckan. De bodde i en takvÄning i Nyköping, och Fredrik jobbade pÄ EberspÀcher. De hade ordnat det för sig, framtiden lÄg utstakad, det skulle bara vara att börja vandra.
Men, pÄ SundavÀgen, strax efter 14.30, Äkte en bil ut frÄn PilvÀgen.
[link value="https://www.sn.se/nyhetskronikor/tva-till-sjukhus-efter-krock-mellan-bil-och-mc/" text="LĂS MER: KRĂNIKA â För tre Ă„r sedan skrev jag om Fredrik utan att veta om det"]
DÀr och dÄ Àndrades allt. SmÀllen blev kraftig. Fredrik fördes till sjukhus, allvarligt skadad. Ryggen var bruten pÄ fem stÀllen och totalt hade han 27 benbrott, flera inre organ skadade.
â Personen som körde bilen klarade sig utan skador, utom chocken dĂ„. Jag har fĂ„tt höra av polis att den dömdes för vĂ„rdslöshet i trafik och förlorade körkortet. Jag sjĂ€lv blev av med körkortet under tvĂ„ mĂ„nader, eftersom jag kört fort. Jag har fĂ„tt höra att personen ska ha tittat pĂ„ mobilen och inte uppmĂ€rksammat vĂ€jningsplikten.
Fredrik fördes först till Nyköping, och dÀrifrÄn vidare till Karolinska. De nÀrmsta tvÄ veckorna var han nedsövd, och om han skulle klara sig visste ingen.
Men han vaknade.
â DĂ„ kĂ€nde jag verkligen i hela mig hur fantastiskt det var att jag ens levde. Den kĂ€nslan kan fortfarande komma ibland, men inte lika starkt. Jag tror mĂ€nniskan Ă€r byggd sĂ„. Jag fokuserar liksom hela tiden framĂ„t, vill bli bĂ€ttre, klara mer, bli fĂ€rdig med alla operationer.
För ÄterstÀlld Àr Fredrik inte, och kommer heller aldrig helt att bli.
â Jag Ă€r stelopererad i ryggen, har tagit bort inre lĂ„rmuskeln pĂ„ ena benet, och har gĂ„tt igenom ett gĂ€ng operationer, i bĂ„de höft och benen, och inte alla har varit lyckade. FixeringsplĂ„tar sitter lĂ€ngs bĂ„da lĂ„rbenen med 26 skruvar som ska hĂ„lla ihop skelettet. Ibland kĂ€nns det som att jag tar ett steg fram och tvĂ„ tillbaka, för jag har fortfarande skruvar och annat i mig som ska ut, och för varje operation krĂ€vs rehabilitering dĂ„ jag inte kan trĂ€na, och nĂ€r jag inte kan trĂ€na mĂ„r jag sĂ€mre.
Förutom den fysiska pÄverkan, med en trasig kropp som ska lagas sÄ gott det gÄr, satte olyckan Àven psykiska spÄr.
Det var ett sÄdant stort trauma
â I början, nĂ€r jag satt i rullstol, ville jag bara vara hemma. Om jag var med och handlade tyckte jag att alla stirrade pĂ„ mig, "kolla, dĂ€r Ă€r killen som var med i MC-olyckan, stackare." Det tyckte jag var riktigt jĂ€vla jobbigt. Och sĂ„ det att jag inte vet vem som körde bilen. Jag började titta pĂ„ folk, "Var det du, eller du?".
Olyckan och tiden efterÄt innebar slitningar pÄ relationen, vilket gjorde att Fredrik och flickvÀnnen valde att gÄ skilda vÀgar.
â Det var ett sĂ„dant stort trauma, som vi nog behövt mer hjĂ€lp frĂ„n vĂ„rden för att bearbeta. Men jag var ocksĂ„ annorlunda den första tiden efter olyckan, jag var som avstĂ€ngd.
Han har en stark drivkraft. NÄgra mÄnader efter olyckan föddes dottern Isabelle. Och utan henne vet inte Fredrik om han klarat det.
â Allt jag gör blir ju för hennes skull. Och jag har fĂ„tt höra av lĂ€kare, gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng, att jag inte borde leva, att jag inte borde kunna gĂ„. I början kunde jag inte ens lyfta henne, jag kunde inte göra nĂ„gonting. Men i dag kan jag lyfta henne, gĂ„ ut med henne, Ă€ven om jag inte gĂ„r sĂ„ lĂ„ngt, jag kan ta hand om henne. Hon Ă€r verkligen mitt allt.
Trappor Àr fortfarande svÄrt, att gÄ lÀngre strÀckor eller stÄ upp en lÀngre stund likasÄ. Men Fredrik har, som Ànnu ett steg pÄ den lÄnga vÀgen tillbaka efter olyckan, nyligen pÄbörjat arbetstrÀning pÄ 25 procent pÄ sin gamla arbetsplats.
â Det kĂ€nns Ă€ndĂ„ vĂ€ldigt bra. Men vi fĂ„r se hur det blir i framtiden. Jag har ju lite speciella behov, behöver trĂ€na mina fyra dagar i veckan, tar mig inte fram sĂ„ fort. Jag tĂ€nker att jag kanske nĂ„gon gĂ„ng skulle utbilda mig inom sĂ€lj, kanske ha nĂ„got eget, som gör att det Ă€r lĂ€ttare att styra sina timmar.
Varför ska jag ge upp nÄgot jag Àlskar nÀr jag fortfarande vill och kan?
Att kunna göra Ànnu mer för Isabelle, och Àven för sig sjÀlv, Àr en stark motor.
â Jag Ă€r ju Ă€ndĂ„ ung, har mycket liv kvar. Det finns sĂ„ mycket jag vill göra. Jag vill bli starkare, piggare, sĂ„ jag kan ta med Isabelle pĂ„ saker. Jag vill kunna gĂ„ ut med henne i skogen. Hon Ă€lskar skogen, och jag med, men jag har inte varit i skogen pĂ„ tre Ă„r. Jag vill kunna gĂ„ ordentligt och lĂ€ra mig springa igen.
Och trots det han varit med om, vill han fortfarande Ă„ka motorcykel â men han har fĂ„tt höra att han Ă€r galen.
â Folk undrar hur jag vĂ„gar med tanke pĂ„ vad jag varit med om. Men jag tĂ€nker annorlunda â att jag har blivit vĂ€lsignad pĂ„ sĂ„ mĂ„nga sĂ€tt genom att jag klarade mig sĂ„ pass bra som jag gjorde. Varför ska jag ge upp nĂ„got jag Ă€lskar nĂ€r jag fortfarande vill och kan? Varför ska jag sluta vara mig sjĂ€lv och tro pĂ„ mig sjĂ€lv? Jag blir aldrig helt Ă„terstĂ€lld men Ă„ka motorcykel vill jag fortfarande. Jag har fĂ„tt en chans till pĂ„ livet. DĂ„ vill jag göra det jag Ă€lskar och det jag kan göra.