Behandlingsrådet för hypoxi ändrades från en rekommendation om syrgas till att "eventuellt" använda syrgas. Enligt myndigheten beror ändringen på att man varken vill ta ställning för eller emot.
Socialstyrelsen publicerade i början av april en skrift med råd kring symtomlindring för vård i livets slutskede vid covid-19. Vägledningen vänder sig till läkare eller sjuksköterska i hemsjukvården, på ett korttidsboende eller på ett särskilt boende inom kommunal omsorg. Där listas vanliga symtom åtföljda av behandlingsråd.
För patienter som drabbats av hypoxi – syrebrist i vävnaden – rekommenderades syrgasbehandling, särskilt vid syresättning under 90 procent. Samma råd ges i det nationella vårdprogrammet för palliativ vård som togs fram 2016.
Men i slutet av april ändrades plötsligt behandlingsrådet. Nu skrev Socialstyrelsen i en ny version av skriften i stället att syrgasbehandling "eventuellt" kunde prövas. Man skriver även man inte ens behöver mäta syresättingen. "Följ symtomen och de kliniska tecknen snarare än saturationen, eftersom sambandet mellan hypoxi (syrebrist i vävnaden) och upplevd dyspné är låg i palliativ vård. Det är därför oftast inte nödvändigt att mäta saturationen i livets slutskede".
Enligt myndigheten gjordes ändringen "mot bakgrund av nytillkommen kunskap samt ytterligare dialog med sakkunniga". Men omskrivningen har väckt starka reaktioner bland läkare som anser att det verkliga skälet inte är medicinskt.
– Riktlinjerna ändrades när Socialstyrelsen förstod att kommunerna inte har syrgasbehandling att tillgå och man insåg att det kommer att bli för många äldre sjuka i covid-19 sett till antalet vårdplatser inom slutenvården, säger en läkare till tidningen.
Även Yngve Gustafson, professor i geriatrik, anser att ändringen handlar om att det inte finns någon syrgas att tillgå i kommunerna.
– Det var samma sak med munskydden. Det finns inte tillräckligt och då säger man att det inte behövs, trots att det är uppenbart att det handlar om tillgång. Jag tycker att det är fullständigt hänsynslöst, säger han.
Han ser ursprunget till dagens situation i Ädelreformen 1992, då det samlade ansvaret för vård och omsorg för äldre och handikappade övergick från dåvarande landstinget till kommunerna.
– Därefter försvann syrgasen successivt och i dag har man i stort sett inte tillgång på ett enda äldreboende. Besparingar och nedskärningar har urvattnat på alla fronter – bemanning, arbetsvillkor, utrustning och medicinsk kompetens.
Thomas Lindén, avdelningschef på Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården, förnekar att omskrivningen skulle ha något med bristande tillgång att göra.
– När vi hade vår remissrunda blev det väldigt tydligt att det finns olika behandlingspraktiker. En expertgrupp företrädde syrgas. Därefter fick vi svar från andra som företrädde en motsatt uppfattning. Vi tar inte ställning i den kontroversen och beslöt därför att ändra formuleringen, säger han.