Pontus Almqvist fick inte ta Sverige till ett EM-slutspel, men i övrigt var det närmast jackpot i upplevelser.
– Ja, det har varit ett helt sjukt år sjukt år för mig! En lång säsong med mycket att ta in, med U21-landslaget och Ryssland. Så det har varit skönt att bara hänga med tjejen i Norrköping och kompisar, säger Pontus Almqvist till SN-sporten.
Pontus har också hunnit med julfirande med familjen i Nyköping och träna lite med systern Tove Almqvist, som är på väg tillbaka i allsvenska Vittsjö efter jobbig knäskada.
– Vi har alltid pushat varandra i våra olika karriärer. Jättekul att träffas, gymma och springa lite – och att det går så bra med hennes rehab nu.
För Pontus del har nästan allt stort i karriären hänt just detta makalösa 2020.
– Ja, jag kom ju till IFK redan för fem år sedan. Nu gick allting så snabbt när jag äntligen slapp skador. När jag fick chansen att hoppa in och göra mål mot Malmö flöt det bara på med alltmer självförtroende...
Han är tacksam gentemot IFK-tränaren Jens Gustafssons tålamod.
– Jag började tro på det själv efter en försäsong när jag äntligen kom upp i fysisk form. Jag kände mig stark och fick mina chanser av Jensa, att hoppa in i varje match.
Under utlåningarna till Varberg, Norrby och Sylvia tänkte Almqvist mest på att ta sig tillbaka till allsvenskan.
– Ja, jag var helt fokuserad på att komma tillbaka till IFK där allt är seriöst. Men den tiden gav mig ändå jättemycket, fysiskt och mentalt – utan tiden i superettan hade det aldrig så fort.
Pontus agent sa inte så mycket till honom om proffsklubbarnas intresse. Först.
– Sedan började vi snacka mer seriöst: om att en vacker dag kommer det hända. De sista dagarnas alla turer var jobbiga. Kommer det bli av – eller blir det inget. Men så gick det snabbt där också. Det var på riktigt.
Det internationella genombrottet kom 8 september. Almqvist fick chansen från start i U21-landslaget mot Italien. Snacka om att han tog den. Direkt. Innan halvtimmen var spelad placerade Pontus in sitt andra mål bakom Marco Carnesecchi – perfekt invid vänstra stolpen.
– De höll bra nivå med många stora spelare från serie A i deras lag. Men vi var mycket bättre. För mig var det kul och jättehäftigt att bara vara med och starta – och sedan få göra det bra kändes fantastiskt. Därifrån flöt det på. Drömmen att bli proffs i en stor liga blev sann.
– Men lite synd att vi inte gick vidare till EM-slutspelet. Jag kollade ju när Sverige tog U21-guldet 2015. Italien borta, där sju spelare från första matchen saknades, blev jobbigt.
Hur kändes det att plötsligt lämna tryggheten i Norrköping?
– Det var ändå skönt att åka dit med Armin (Gigović från Helsingborg), vi hade ju spelat ihop i U21-landslaget. Men jag sov kanske tre timmar. Och så tränade vi 2,5 timme den första dagen där; stor skillnad med träningen. Jag kände mig jättetaggad direkt. Det var ju det här jag ville! Sedan var alla sköna och trevliga, ganska hård kommunikation – men rak. Det gillar jag.
Surrealistiskt att se Pontus Almqvist starta i Premjer Liga i Moskva, med förra IFK-kompisen Jordan Larsson i hemmalaget.
– Ja! Nästan alla lag har de sjukaste arenorna. Jättehäftig stämning i Rostov med 45 000–50 000 när det är fullsatt har jag hört mycket om. Ska bli sjukt kul att spela borta mot Zenit med 70 000. Under coronahösten släpptes det som mest in 10 000, men i alla fall mer än IFK hade i många matcher...
Ganska kallt ibland va?
–Ja, i en match satt jag på bänken och kände inte av fötterna när jag skulle hoppa in. Men jag lyckades producera en assist i alla fall, ha ha.
Den 12 januari bär det av till Rostov men direkt vidare till södra Spanien och Marbella i en nästan en månad långt träningsläger.
– Jag är jättetaggad, skönt att ha gjort de här två månaderna och känna att tränaren verkligen tror på mig långsiktigt. Hans råd är att jag bara ska ta det lugnt. Och vad ska jag stressa upp mig för? Nu i början är det en stor förändring. Men jag trivs bra!
Sedan har han bytt position. I början spelade Almqvist som ensam forward.
– Ryska ligan är lite mera fysisk, så han tror mest på mig i en offensiv roll på en kant i 4–3–3. Han säger att vi också är strikers och jag var ytter för några år sedan.
Den 10 februari startar ryska ligan igen. Pontus Almqvist njuter. Han har verkigen jobbat för att få leva sin dröm.
– Jag har aldrig vikit; hade det bara varit en räkmacka skulle det nog inte ha känts så här bra.