Under måndagskvällen kunde ungdomsträningen för de som är födda 2005 eller senare starta upp igen. I idrottshallar runt om i Sverige började tidigare tysta och mörka hallar fyllas med glada skratt igen.
I lilla ishallen på Rosvalla drog träningen igång för NSK:s Team 10-11. Det var smått kaotiskt innan 20 par skridskor hade knyts och alla fått varsin träningströja. Eftersom man på grund av pandemin måste klä om hemma så var det några spelare som saknade delar av sin utrustning.
Svante Timan Gustafsson var dock redo för spel. Han berättar att veckorna utan träning på is har varit tråkiga.
– Vi har haft lite träningar på KG (konstgräset), lite lekar och så har vi sprungit, berättar han.
På frågan hur roligt det har varit skrattar han bara.
Vad har du saknat mest?
– Att få hålla på med pucken och kör runt på isen.
Ni har missat ganska mycket träning nu, vad gör det för er?
– Jag tror bara att alla måste komma igång igen, sedan blir allt bra. Det är lite tråkigt att vi inte får spela match men vi får försöka kämpa på. När coronan försvinner lite kan vi spela match igen, säger han.
Nästan samtidigt pågick det innebandyträning i Ramdalens idrottshall för Onyx F07-08.
Vilma Bjärengren (12 år) och Elsa Sigurdh (13 år) har väntat nästan lika mycket som hockeykillarna på sitt första pass i år.
– Det har varit tråkigt att inte kunna träffa sina kompisar. Det har varit som om man inte haft något att göra vissa dagar, säger Wilma.
– Vi har försökt köra ute vissa gånger. Någon gång åkte vi pulka, berättar Elsa.
Men det var inte enbart ett roligt pass, tjejerna var tvungen att springa uppför backen efter att ha åkt utför den.
De har precis värmt upp med laget och ska äntligen få köra lite riktigträning med boll och klubba. Men de saknar matcherna.
– Det hade ju varit roligare att få fortsätta spela match eftersom vi kom in bra, säger Elsa.
– Ja, vi vann nästan varenda match där i början, kompletterar Wilma.
Att det troligtvis inte kommer att bli något seriespel har tjejerna accepterat.
– Vi är fortfarande ett bra lag tillsammans och vi kämpar som ett lag. Bara vi har kul när vi spelar innebandy. Det är ju något som man gör frivilligt, inte som skolan som man måste göra, säger Wilma.
– Alla andra lag har ju missat lite träningar, så alla missar lite i sin utveckling, poängterar Elsa klokt.