"Vi ska kunna anordna cuper här i Nyköping i stället för att åka till till exempel Katrineholm, som också har startat stadsdelslag. Vi vill ha många basketlag här."
– Lämna bollen i fickan.
Marzieh visar sina unga adepter hur man bäst undviker att någon stjäl basketbollen. Det är Stigtomta Lions som tränar. Namnet hittar spelarna på i slutet av träningspasset. Till helgen väntar lagets första match.
För Marzieh har det här varit hennes liv, både i Iran, som hon lämnade för tre år sedan, och nu i Sverige.
– Det är en lite rolig historia om hur jag började i Nyköpings Basket, berättar Marzieh leende.
– Min pojkvän Sam frågade klubben om det fanns ett lag som hans fru kunde spela i. De sa att de bara hade lag upp till 16 år och han sa bra. Då tittade de konstigt på honom. De trodde att jag bara var 16 år.
Men Marzieh är 35 år och hon var mer intresserad av att bli en tränare. Hon har förutom en universitetsexamen i kemi även långa utbildningar bakom sig som baskettränare och domare.
– Jag spelade också, men ville egentligen bli tränare så det var vad jag fokuserade på, säger hon.
Till skillnad från i Stigtomtaskolans gympasal, som vi befinner oss i, fick hon i Iran inte träna pojkar eller män.
Det var just friheten att välja, som gjorde att hon ensam flyttade från Iran till Sverige 2017.
– Här kan jag jobba och vara aktiv, bo som jag vill.
Marzieh tycker om Sverige och svenskarna. "Ni har respekt för varandra och är snälla, jag trivs här. I Iran har kvinnor inte samma frihet och kan inte göra vad de vill" säger hon.
Hon har inget uppehållstillstånd, men väl ett arbetstillstånd.
– Jag fick min ansökan avslagen i augusti 2019 men jag har skickat in en överklagan. Så nu väntar jag. Visst är det lite stressande men jag fick arbetstillstånd och det är ju bra. Det är tur att jag har jobb och Nyköpings Basket är som min familj nu.
Hon jobbar 60 procent hos Nyköpings basket. Där tränar hon P- och F09:orna och håller i deras två projekt; stadsdelslagen och Girl power.
– Jag försöker att få ungdomar intresserade av basket. Det är inte så lätt i Sverige. I Iran finns det fler supportrar och sporten är större, men jag ger mig inte.
Träningspasset med eleverna från Stigtomtaskolan ingår i det projektet, sedan finns det pass i Långbergsskolan, Rosenkälla- Stenkullaskolan, Herrhagsskolan/Långsäter och Släbroskolan så Marzieh har fullt upp. Tanken är att basketen ska föra ungdomarna närmare varandra och att de så småningom ska kunna spela matcher mot varandra.
Att Marzieh har erfarenhet av ungdomsträningar syns genast Hon har respekt med sig och får alla att lyssna, trots att det är så roligt att studsa bollen.
Eftersom Marzieh inte har något uppehållstillstånd ännu har hon heller inte fått någon SFI-undervisning så svenskan som hon nu pratar har hon till största delen snappat upp på basketplanen.
– Jag var rädd första gången jag skulle hålla i ett träningspass. Min pojkvän följde med mig och fick översätta, men sedan har jag bett mina elever om råd hur jag ska säga vissa saker.
Och under träningspasset flyter svenskan på utan problem, det är utanför hallen Marzieh stakar sig lite och ber om ursäkt varje gång. När hon ibland letar efter ett ord så använder hon google translate.
– Bra med tekniska hjälpmedel, säger hon och tänker även på att det är lätt att hålla kontakten med mamman, som bor kvar i hemlandet.
När jag frågar om det är något hon saknar är det just det, mamman. Annars älskar hon sitt nya hemland.
– Jag älskar kylan. Jag kommer från en stad i södra Iran och där är det hett. Tänk då att du måste ha en hijab på dig, säger Marzieh och flikar in att hon till och med skulle vilja testa ishockey
Marzieh bor nu i Nyköping, har en sambo och en son, Ryan, som är ett och ett halvt år.
En blivande basketbollspelare?
– Det får vi se, det är hans val, säger Marzieh leende.