Hösten 2019 var tidpunkten då allt hände för ryttarparet från Enhörna. De flyttade ut på landet utanför Gnesta, de skaffade sig en häst till och så dök Solo upp i deras liv också, den treåriga jaktlabradoren som välkomnar alla som hälsar på.
Bostaden, som alltså ligger i ridhuset, skulle egentligen bara varit för övernattning men både Tony och Per älskade den.
– Du började möblera den i huvudet så fort du kom in, säger Per skämtsamt till sin sambo.
På bottenvåningen är det öppen planlösning som gäller med kök, matsal och ett vardagsrum med väl tilltagna röda, mjuka fåtöljer och en vit soffa. Ett fönster på långsidan ger dem fri sikt över vad som händer i själva ridhuset. På övervåningen, i en stor låda, finns tre sovrum och badrum.
– Det enda jobbiga är att man måste gå ut för att gå på toaletten. Och det kan vara ganska kallt ibland, säger Tony och skrattar.
– Mina barn undrade lite när jag sa att jag bodde i ridhuset, men när de väl kom på besök förstod de. Alla tycker det är så mysigt, säger Per.
Efter flytten slipper de dessutom, de långa, dagliga pendlingarna mellan stallet och bostaden. Det tog tidigare 45 minuter att ta sig mellan de två platserna. Per åkte för det mesta vid halv åtta på morgonen och var sällan hemma förrän vid tio på kvällen. Nu befinner sig hästarna bokstavligen runt stugknuten.
Duon hyr stallet, ridhuset och lägenheten och har skrivit ett femårskontrakt.
– Ska vi göra det här så vill vi göra det ordentligt, säger Per.
Paret var annars på väg att flytta till Skåne när det här erbjudandet dök upp.
För att underlätta allt har de delat upp jobben mellan sig. Tony är den som sköter ruljangsen på hemmaplan. Han är en hejare på att tömköra hästarna, gör förjobbet när det kommer till inridning, driver en hästartikelaffär och har under hösten byggt en mängd hagar.
– Min uppgift är att dra in pengarna. Jag håller i träningar, sköter bokföringen och är ute och tävlar. Det är våran mix som gör att det fungerar, säger Per medan Tony fixar ihop lite lyxfika.
Tony, som bland annat jobbat för världsstjärnan Anky van Grunsven, tävlar också, men har haft lite otur med sina hästar de senaste åren. Nu har han dock en hingst på gång, som paret troligtvis kommer att köpa in sig på.
– Amazing San Raphael, ett intressant unghästprojekt, men så får vi se vad det kan bli av honom, säger Per och fortsätter.
– Men treåringen är fortfarande det bästa vi haft.
Leendet sprider sig över ansiktet. Det var "I got you under my skin FirFod", "Firre" i stallet, som fick Per att orka fortsätta med hästarna efter att han tvingats att ta beslutet att avliva sin Edvin.
I stallet finns även pensionären Gagner, "Gurra" kallad, Edvins lillasyster Engla, som debuterade i grand prix under hösten, Gibson, som Per kan tänka sig att sälja, Tonys sjuåriga hingst Zarei och stofölet, La Camila FirFod, som Tony köpte från Danmark via nätet.
– Jag såg förutsättningarna, men så växer de och blir tråkiga, säger Tony kryptiskt.
– Ja, Firre var bara en tarm när vi hämtade honom. Han var liten och ynklig som ett- och tvååring men sen växte han ordentligt. Han bara maffade på sig, säger Per.
Men hos Tony och Per är hästarna inga slit och slängprodukter. "Gurra" gjorde åtta säsonger i rad på grand prixnivå och Edvin hade sju.
– Det är inte så ofta som man hör talas om det. Det blir ett slitage med hästar på den här nivån, men de har varit hållbara. Och nu sprang Engla grand prix också, tro't om du vill, säger Per.
– Du hade ju velat avsluta det jobbet flera gånger, skjuter Tony in.
Planerna nästa säsong är att drottninglika Engla ska gå SM. Per funderar också på att ta med henne ut på någon internationell tävling.
– Det tar tid att bara utbilda en häst till grand prix, sen när man väl är där så måste man etablera och stabilisera alla rörelser och det tar också tid. Nu vet man tack och lov vad man ska göra. Med de två andra var ju jag lika grön.
– Sen får vi se hur det passar med den här verksamheten. Det var ju enklare när vi hade fyra-fem hästar, nu när vi har tio så blir det ju lite svårare.
För när det kommer till kritan så är det pengarna som behövs.
– Patrik Kittel säger att vem som helst kan rida grand prix, och det stämmer kanske till viss del, men har man inte viss uppbackning ekonomiskt skulle det inte fungera, säger Per.