Anna Freskgård och Techno går skilda vägar. "Jag kände efter skadan att han kommer inte att vara en vinnare på den högre nivån så varför ska vi pressa. Det är bara att tacka för vad han gjort för han har kämpat" säger Anna.
Det är över ett år sedan Annas stora dröm att ta sig till OS i Tokyo gick i kras. Målsättningen under många år försvann på en sekund. I den långa femstjärniga klassen i Luhmühlen, bland det svåraste ett fälttävlansekipage kan ge sig på, gick ekipaget omkull. Anna skadade sig, Techno likaså.
Sedan dess har Anna hållit en väldigt låg profil och har inte uttalat sig i media alls.
– Jag har gått under jorden. Skador, motivation, bara landa i och tänka ut vad ska vi göra, hur vi ska göra, säger hon.
Solen värmer upp den röda stallväggen på gården Lövsund utanför Tystberga.
Anna erkänner att det var nära att hon gav upp sin karriär där och då.
– Det är alltid svårt efter en skada, jag har ju dragit på mig en del genom åren. Och kan man inte vara på det direkt efteråt så är det klart att man börjar fundera. Vad är det värt och inte värt? Det är alltid jobbigt att slå sig. Det är aldrig kul att ha ont.
Och det var ju inte din första allvarliga krasch?
– Nej, absolut inte. Så den frågeställningen har ju alla fälttävlansryttare. Men när man är i det och får en riktigt bra runda och är ett med hästen så är det speciellt. Men så bröt Johan Lundin nacken för ett par helger sedan och då dyker tankarna upp igen. Vad utsätter jag mig själv och mina hästar för?
Techno gick omkull på det fjärde hindret från slutet av terrängbanan och Anna fick valacken över sig. Hon drog på sig en hjärnskakning och handskada. Till en början verkade Techno mörbultad men oskadd. Under hösten upptäcktes en fraktur i hans knä och det blev operation för honom och lång konvalescens. Han kom tillbaka och under våren gjorde ekipaget comeback i Baborowko för att i juni på nytt ta sig an Luhmühlen. Den här gången ställde de upp i den korta fyrstjärniga klassen.
Ekipaget slutade på 21:a plats och Anna var glad att sudda bort den mardrömmen.
– Jag ville ge hästen den revansch han förtjänade. Det känns lite ovärdigt att avsluta med ett fall. Jag ville visa att han var tillbaka på den nivån han var på innan olyckan. Och han gjorde det bra, jag är jättenöjd. Men efter det beslutade vi oss för att han skulle få gå lägre klasser så i helgen vann han H90 i Värmland med sin ägare, säger Anna.
Anna Freskgård och tvååringen Copertino.
Med Fly Away såld och Techno som trappar ned på sitt håll har Anna nu bara unga hästar att tävla. Men det är inte vilka talanger som helst. Hon ser en stor stjärna i sin egen skimmel Don Pedro. En stor häst som mäter 183 centimeter i mankhöjd men med mycket fullblod i kroppen. Så han är lättgalopperad.
– Han är det bästa vi har i stallet nu. Vi har haft honom sedan han var fyra och han är sex nu. Vi köpte honom för att han hade jättefina kvalitéer men framförallt för att han är en sådan personlighet. Jag bli varm om hjärtat. Jag är kär i honom och jag tror han är kär i mig, säger Anna.
Förälskelsen syns och hörs tydligt.
– Han har en sådan hög arbetsmoral och han vill göra allt för mig. Han är en stor valp så han behöver bli starkare och få mer rutin.Men han har ett sådant stort hjärta och arbetsmoral att det är kul att vara med honom, jobba honom varje dag. Det är precis som med alla hästar, det är han som får tala om på vilken nivå det bär av. Och han stannar för alltid hos mig, även om jag fått jättemånga bud på honom redan. Det är min hjärtehäst.
Förra året vann han femårschampionatet och i år har han gjort internationell debut och det kan bli start i unghäst-VM så småningom.
– Går han inte VM så får han gå en lång tvåstjärnig någonstans, kanske i Strzegom, innan det blir vinteruppehåll.
"Jag får göra en nysatsning med yngre hästar, så får vi se var det leder," säger Anna Freskgård.
För ett par veckor sedan hittade Anna ytterligare en häst, Maud, som är fem år.
– Vi ska testa henne på terrängbanan i eftermiddag så får vi se hur hon är. Hon har tidigare bara hoppat lite. Jag letar hästar hela tiden men jag har börjat bli lite mer kräsen, säger Anna.
Under pandemin startade hon även upp en egen avelverksamhet.
– Jag fick Don Pedros mamma Doris när jag köpte honom så jag har en halvbror Caspian, som är ett år och i magen ligger ett helsyskon. Så just nu kanske jag inte har så många hästar att tävla men snart har vi en helt egen armé. Jag har till exempel fyra tvååringar, och om två år är de ute på tävlingsbanorna, tiden går snabbt.
Det var kanske skönt att få det där breaket?
– Ja, lite både och. Det är aldrig kul att göra det med en skada men på något sätt har det varit skönt att komma ifrån det. Man lever hela tiden i sin satsning. Det gnager. Man har blivit lite mer laid-back och soft.