På bordet i familjens trädgård i centrala Nyköping står en vas med en fin bukett och hälsningen "Vi tänker på dig. 300-klubben VIK", skickad av en närstående supporterskara i Vittsjö, där Tove Almqvist just skulle ha inlett ännu en allsvensk säsong.
Knäskadan i träningsmatchen mot Kristianstad i mitten av juni kom minst sagt i vägen.
– Jag har fått till mig att jag inte ska titta på situationen där det hände. Jag tror att det var en frustrationstackling, från sidan. Sedan är det fotboll och självklart inte meningen, så jag lägger inget agg där, även om det inte var någon liten kollision.
Två dagar efter skadan förflyttade hon sig till föräldrahemmet i Nyköping.
– Jag klarar mig inte själv nu, varken praktiskt eller mentalt. Som mamma sa, det hade varit som att vara på ett bageri men inte få äta. Att då ha behövt vara i den miljön dagligen hade nog tärt på mig. Men när jag blir starkare ska jag pendla ner ibland och stötta laget.
Familjebanden är nära, det märks. Extra träffande blev det att lillebror Pontus, allsvensk hos IFK Norrköping, samma dag skadade knäet, dock mindre allvarligt. Samma sak med lillasyster Malin, som samma dag snubblade över familjens hund och gjorde illa knäet, men inte det heller lika allvarligt som familjens mest kända fotbollsspelare.
– När jag låg där på sjukhuset fick jag ändå perspektiv. Först tyckte jag synd om mig själv, det här är första rejäla skadan jag har. Samtidigt, när jag väntade på hjälp, hörde jag folk som panikskrek. Folk som inte hade många dagar kvar i livet. Klart det här suger, men för mig är det inte livshotande. 2020 var redan ett skitår och jag är bara 24 år, så skulle det här hända så var det i år.
Tove verkar, åtminstone just den här dagen, ha ett positivt synsätt. Även om hon, som hon säger, har stunder då hon bryter ihop. Hon konstaterar att ju äldre hon blivit så har hon blivit bättre på att hantera sina tankar.
– När jag var 18 år och flyttade till Linköping... Det var en Tove som inte tänkte så mycket. Det är det fina, att vara ung och naiv och hungrig, men senare i livet blir man mer rädd för att ta risker.
Då var du redan en stor talang, men många fastnar när steget ska tas till etablerad seniorspelare?
– Talang är en bra start, men om du inte inser att du kommer jobba hårt, även mentalt, då är det helt wasted.
Hur har din inställning förändrats?
– För fyra-fem år sedan gjorde jag "det jag skulle", men kanske inte det extra. Då var det ingen som trodde på mig, men när min agent Calle Franzén i det läget tog mig in i agenturen fick jag en liten spark i röven. Han sa "Du har talangen, men du måste jobba hårdare". Jag insåg att jag måste lägga mig i tid, sköta kosten och kanske köra extrapass. Inte vara uppe hela nätterna. Jag har fått kunskap, jag visste inte bättre.
I augusti väntar operation och Tove räknar med att få rehabilitera sig ett år för korsband och ledband som pajade.
Hon har kontrakt med Vittsjö även över 2021.
– Jag tänker inte ta några risker och ha för bråttom tillbaka, men när jag väl är tillbaka då är jag tillbaka. Jag ska sätta en tackling det första jag gör... Målet är att kriga mig tillbaka till kära Vittsjö. Det är mer än bara en klubb, det är min extrafamilj. När jag kom dit var jag ganska i botten, hade tappat lite motivation och behövde en nystart. I Vittsjö blir jag sedd som människa, det är familjärt och svårt att inte känna sig älskad.