I fredagstidningen berättade SN-sporten om att Björn Anklev, bördig från Svalsta och med IK Tun som moderklubb, bestämt sig för att avsluta karriären.
Detta sedan förhandlingarna om ett nytt kontrakt med hans sista klubb, klassiska Örgryte IS i superettan, brutit samman.
Anklev tackade via sina konton på Facebook och Twitter supportrar och övrig omgivning för alla år i elitfotbollen.
Han kände själv att han hade mer att ge, men att det hade varit svårt att spela för en annan klubb på motsvarande nivå i Göteborg. Ännu svårare att slita upp familjen eller pendla till annan stad och annan klubb.
– Vi är rotade, bott i snart tio år här så vi har skaffat ett bra kontaktnät. Ungarna har skaffat sina umgängeskretsar, vi trivs väldigt bra och det är det som gäller.
Den sista gången Björn Anklev fick visa upp sig hemma i Nyköping för fotbollspubliken var när Nyköpings BIS blev utslaget av BK Häcken i svenska cupen i augusti 2013.
Det var aldrig särskilt nära att det skulle bli en återkomst till Nyköpings BIS?
– Jag fick faktiskt ingen officiell fråga. Jag trodde kanske att den skulle komma när jag gick från Häcken (efter säsongen 2014). Det var kanske lite löst prat på en del håll. Men jag vet inte om det hade varit speciellt nära ändå, vi var redan rotade här i Göteborg då med det mesta.
Han lämnade Nyköpings BIS efter en succésäsong och rent klubbmässigt fortsatte succén när han inför 2004 kom till det Halmstad BK som slutade tvåa i allsvenskan efter ett rafflande slut.
Vad känner du när du ser tillbaka på din karriär?
– Jag är väldigt stolt över vad jag lyckats göra, att hålla mig på den här nivån så pass länge. Kanske nådde jag mitt max under mina allsvenska säsonger. Ambitionerna och drömmarna kanske var ännu större, men det känns helt okej i efterhand. Jag är otroligt tacksam.
Vad har varit störst?
– Jag har två stora silver, dels med Halmstad och dels med Häcken. Att få göra mål i en fantastisk allsvensk debut. Att få spela Uefacupen som det hette då och slå ut Sporting var en väldigt frän grej. Men störst, det är svårt att bedöma. Kanske silvret med Häcken då jag var mer delaktig och det var deras bästa placering någonsin. Sedan är det alltid kul att vinna och gå upp. Samtidigt finns smågrejer under tidens gång som varit motiverande.
Några motgångar i karriären, förutom det här abrupta slutet?
– När Öis åkte ur allsvenskan 2009 och sedan gick i konkurs 2010. Jag har varit hyfsat förskonad från skador förutom 2006 då jag var borta nästan hela säsongen. När man blir äldre inser man att man lärt sig av de negativa erfarenheterna, både av sig själv och andra i närheten.
Vilken är klubben i ditt hjärta?
– Det är Öis. Så är det. Där var jag senast och där har jag spelat längst och varit med om både uppgång och nedgång. Sedan kanske Bissarna har gett mig allra mest och det finns ju dessutom en koppling till IK Tun, säger Anklev som även spelat för Vrena IF och Runtuna IK.
Nu väntar ett liv utan elitfotboll. Men Björn erkänner "springet i benen" som kommer komma. Att lira på skoj kanske kan vara ett alternativ när gräset blir grönt igen.
– Inte omöjligt att man hoppar på någon aktivitet. Får se vilken situation jag är i då, avslutar Björn Anklev.