Det var i januari i år som de första symptomen och smärtorna på överbelastningsskadan i knät, i idrottskretsar mer känt som hopparknä, kom. Den IFK Nyköpingfostrade anfallaren som bytt till IK Tun för att få så bra matchning som möjligt, fick byta vanlig träning till enkel rehabträning. Detta för att bli av med inflammationen i knäskålssenan under knäskålen.
I början av juni hade rehaben gått så bra att Ella kände sig redo att ta ett steg till i sin väg tillbaka. Hon hoppades även kunna göra något inhopp i Tun innan sommaruppehållet.
– Det blev ett bakslag. Jag var väl ivrig också men knät tålde verkligen inte att sparka på en boll och springa, suckar Ella.
Att bli kvitt hopparknä är olika för alla, det kan ta allt från tre månader till ett helt år.
– Det har varit jobbigast mentalt, att aldrig veta hur lång tid det kommer att ta, säger Ella.
Det har satt hennes tålamod på ordentliga prov.
– Det har gått upp och ner, erkänner hon.
Samtidigt konstaterar Ella att det kanske ändå inte varit bättre att redan i januari fått höra att det skulle ta så lång tid det nu kommer att göra. Efter nyår blir det ett år sedan smärtorna kom för första gången. Nu har målbilden för henne legat på en månad i taget.
Har du varit nära att ge upp?
– Nej, aldrig. Det finns inte på kartan, slår hon fast.
Visst erkänner Ella att hon aldrig varit så taggad och sugen på att få spela fotboll igen som hon är just nu. Så ett bakslag till vet hon inte om hon orkar med.
– Men nu ser det bättre ut, konstaterar hon.
Efter bakslaget i juni fick hon backa rehabtränandet till första läget igen med tre enklare övningar att traggla med varje dag.
– Ingen löpträning alls fram till och med augusti.
Sedan har hon i alla fall, under noggrann övervakning av sjukgymnast, först kunnat börja jogga två gånger i veckan till att nu ligga på jogging fyra gånger i veckan. Hon har även kunnat börja träna med att bygga upp muskulatur runt skadan.
Men någon tidsplan för när hon kan tänkas vara tillbaka på plan har inte satts upp. Det får ta den tid det tar.
Skadan går att operera. Men det görs mest på personer äldre än Ella. På yngre personer kan en operation kompliceras av att man inte vet om personen växt klart.
– Vi vill helst undvika operation, säger Ella.