Vi hade nordfranska staden Lille som utgångsort. Därifrån nådde vi enkelt tre matcharenor. En upplevelse för livet.
Årets fotbolls-EM har ju, precis som coronaviruset, spridits ut över hela Europa. Logistiken krävde någonting helt annat för att en 2016-liknande resa skulle kunna bli verklighet. Ändå hade JK Tours, som min kompis kallar sig när han fixar med resorna, lyckats med konststycket att få ihop en resa med matchstopp i Glasgow, Amsterdam och Dublin.
Nu blir det med stor sannolikhet semester på hemmaplan i juni i stället. Fotbollsresan är framflyttad.
Någon större överraskning var inte beslutet att mästerskapet skjuts på framtiden ganska precis ett år. Inte med tanke på den senaste veckans händelseutveckling. Rätt att göra så, ja egentligen tvunget att göra så av Uefa eftersom de sista platserna i mästerskapet inte skulle kunna få några länder med tanke på att all idrott är pausad.
Rätt också med tanke på influensans väldiga spridningsförmåga.
Som fotbollsfantast är bristen på livefotboll just här och nu ett större problem. De senaste åren har man blivit bortskämd med att kunna se livefotboll på tv eller i dator varje kväll. Kryddat med det har man under den svenska säsongen kunnat se allsvenskan på plats i Norrköping eller Stockholm.
Nu vet man inte riktigt vad man ska göra. Förvirringen och tomheten är stor, framför allt på helgerna.
Jag hoppas innerligt att sjukdomen som har oss i ett sådant grepp just nu ska vara över snart så att allt kan börja rulla normalt igen. Det gäller även fotbollarna.