En auktoritär regim som sedan 1993 har styrts av familjen Aliyev. Ett land som förföljer regimkritiker och bussar ut oppositionella i öknen. Ett land som förra hösten befann sig i krig med Armenien om utbrytarområdet Nagorno-Karabach.
Men Azerbajdzjan är även ett land som på lördag avslutar sitt värdskap som EM-arrangör med kvartsfinalen mellan Danmark och Tjeckien i Baku.
– Azerbajdzjan är en auktoritär regim, det är väldigt klart och tydligt, säger Gabrielle Gunneberg, global programchef på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, till TT.
– Det är i princip omöjligt för politisk opposition att verka och kritiska journalister fängslas. Om människor försöker att engagera sig i civilsamhället eller i opposition är det många som fängslas för sitt arbete och det finns även rapporter om tortyr i fångenskap, fortsätter Gabrielle Gunneberg.
"Under pompa och ståt"
Tidigare har tre matcher i grupp A avgjorts på Olympiastadion i den forna sovjetstatens huvudstad.
– Vi har blivit vana vid att fotbollen används som ett marknadsföringsverktyg och att det betalas stora summor pengar för att vackra städer ska visas upp under pompa och ståt. På den punkten är det inget nytt under solen, säger landslagsbacken Mathias "Zanka" Jørgensen, enligt nyhetsbyrån Ritzau.
Det danska landslaget har – liksom landslagen i exempelvis Norge, Tyskland och Nederländerna – tidigare i år markerat mot att Qatar bryter mot mänskliga rättigheter i samband med arenabyggen inför herr-VM i landet 2022.
Inför lördagens kvartsfinal har det danska landslaget fått frågor på pressträffar om hur de ser på att spela i Azerbajdzjan.
– Jag tror inte att det finns någon som säger: "Hur kan vi skapa de bästa möjligheterna för att höja den sportsliga nivån? Låt oss lägga matcher i Baku." Det är inte för den sportsliga nivån eller för spelarnas skull. Det måste finnas andra intressen för att få oss att flyga så långt, säger förbundskaptenen Kasper Hjulmand och fortsätter:
– Det måste vara ekonomiska och politiska orsaker.
Vill se en idrottspolitisk linje
Hjulmand efterlyser en dansk nationell linje – oavsett idrott – vad gäller hur exempelvis mänskliga rättigheter värnas i arrangörsländer.
– Vi borde ha en nationell idrottspolitisk strategi som gör att det inte varje gång är upp till utövarna att förhålla sig till detta.
– Det gäller inte enbart oss. Det är snart ett OS i Peking (2022), så alla idrottare kommer bli utsatta för (frågor om) detta. Det skulle hjälpa oss utövare om det fanns en övergripande idrottspolitisk och etisk plan för mänskliga rättigheter – vad står vi för och hur vill vi prägla världen med det vi står för? säger den danske förbundskaptenen vidare enligt Ritzau.
Uefa (Europeiska fotbollsförbundet) verkade inte ha några betänkligheter kring att lägga fyra EM-matcher i Baku och redan 2019 var staden värd för Europa League-finalen mellan Chelsea och Arsenal. Dessutom har Baku arrangerat den första upplagan av Europeiska spelet (2015) – ett slags OS för europeiska idrottare – och staden har varit ett stående inslag i formel 1-kalendern sedan 2016. Och för nio år sedan vann Sveriges Loreen Eurovision Song Contest i Baku.
– Vi ser att det är vanligt att auktoritära regimer väljer att göra såhär för att förbättra bilden av sitt land och att det blir en del av landets propagandabild, säger Gabrielle Gunneberg.
Inför lördagens match kommer den danska truppen att informeras om situationen i Azerbajdzjan av Amnesty Internationell och en medvetenhet hos förbund och idrottsutövare om hur mänskliga rättigheter respekteras i auktoritära arrangörsländer är viktigt, framhåller Gabrielle Gunneberg.
– Att man vet om vad som pågår så att man har möjlighet att se igenom den här fasaden, säger hon.
Förvärrat efter EM?
Ofta framför idrottens pampar att man kan bidra med dialog kring just dessa frågor genom att lägga stora evenemang i auktoritära stater. Och just för stunden kan saker och ting förändras, men när världens tv-kameror slocknat och de utländska journalisterna lämnat kan situationen bli förvärrad.
– Det har vi sett i både Azerbajdzjan och andra liknande länder. Kort efter att evenemanget har hållits slår man till ännu hårdare. Journalister kanske släpps inför evenemanget, men grips efteråt igen och får ännu hårdare fängelsestraff, säger Gabrielle Gunneberg.