Han kommer ledigt cyklandes i tofflor, Nike-shorts och en svart hoodie. Fabian Kizito ser ut att njuta av sommarvädret i Nyköping. Vi slår oss ner på Rosvallas läktare och tittar på när juniorerna tränar.
– Jag känner mig som hemma. Jag kan definitivt se mig själv stanna här i några år, säger han.
Han trivs i Nyköping. Det är lugnt och stilla jämfört med miljonstaden Rotterdam i Nederländerna där han fortfarande har kvar lägenhet och flickvän. Det är första gången han är i Sverige.
– Det är ganska likt Nederländerna, samma kultur. Men människorna är trevligare och folk säger hej, säger Fabian.
Det kan gå undan i fotbollens värld. I ena stunden var Fabian i Portugal med en nederländsk organisation för kontraktslösa spelare, nästa dag satt han på ett flyg till Sverige för att träna med Bissarna. En vecka senare var kontraktet påskrivet.
Han flyttade från Uganda till Nederländerna som sjuåring. Då hade han aldrig hört talas om fotboll. Men när han följde med en kompis till träningen hade han hittat sin sport. Efter att ha skolats i den nederländska fotbollen och spelat för flera olika klubbar i de lägre divisionerna blev han uttagen till Ugandas landslag.
– Det var en dröm som blev sann, ingen förväntade sig det, berättar Fabian.
Året var 2012 och Uganda spelade en vänskapsmatch mot Egypten. På andra sidan stod en då blott 20 år och oupptäckt Mohamed Salah. Både Salah och Kizito startade. Men det var Fabian som fick måla först, efter halvtimmen spelad nätade han inför över 30 000 åskådare. Salah var den som kvitterade och Egypten vann sen med 2–1.
– Jag kunde se att han var riktigt bra. Men när jag gjorde mål frågade folk ”vem är det där”? Det senaste laget som gjort mål på Egypten var Brasilien, sex månader tidigare och de hade spelat flera matcher i mellan. Alla undrade vem den här nya snubben var, minns Kizito med ett stort leende.
Inte långt senare kom dråpslaget. Han blev sjuk.
– Jag fick en sjukdom där jag var trött hela tiden. När jag vaknade på morgonen, somnade jag igen. Ingen vet varför jag blev sjuk. Och det går inte att göra något åt det. Jag var tvungen att återhämta mig utan mediciner eller någonting. Det tog mig två år att bli frisk och sen två år till för att bli en normal person igen, berättar han suckandes med tung röst.
Det kan som sagt gå fort i fotbollsvärlden. I nästan fem år var han borta från spel och träning.
– En dag förra året sa min gamla tränare att jag skulle komma och känna på bollen och vara med andra människor istället för att sitta hemma. Jag spelade bara sju matcher, men det var jobbigt. Jag var inte riktigt en del av klubben.
Men nu är det mer allvar. Kontrakt med ett krisande Bissarna i Sveriges tredje högsta division och här för att göra målen.
– Nu måste jag jobba hårt och lägga ner extra jobb. Jag måste träna mycket. Men jag är villig att göra det, det kanske låter kaxigt men jag vet vad jag kan. Men jag måste jobba hårt, hårdare än alla andra. Tillslut om jag jobbar hårt kommer det bli bra, säger han.
Fabian Kizito har nära till skratt och skämt. Att han skulle vara nervös eller känna press syns det inget av. Han älskar fotboll och är här med en tydlig målsättning. Han ska göra mål. Och med den vinnarskallen han har är det svårt att inte tro honom.
– Jag hatar verkligen att förlora, berättar han.
Kan du bli riktigt arg när du förlorar?– Ja, jag kan göra saker som jag inte skulle göra utanför planen, säger Fabian och skrattar.
– Jag kanske säger några dumma ord, jag kanske ger en liten spark eller klämmer till en spelare bara för att göra honom irriterad. För att komma tillbaka in i matchen. Men mestadels håller jag mig lugn.
Är du en dålig förlorare även utanför planen?– Nej, där kan jag kontrollera mig. Men i fotboll vill jag vinna, det är mitt spel, mitt liv, ingen ska slå mig. Jag tänker alltid på hur jag kan bli bättre.
Men det är på planen hans vilja att inte förlora behövs. Men också hans styrkor, anledningen till att han är här.
– Jag har varit känd för att vara en målskytt. En snabb målgörare. Det var bara att ge mig bollen så gjorde jag mål. Förhoppningsvis får folk här lära känna mig så också.
Vilken typ av forward är du?– Jag kan vara bakom försvaret, stark på bollen men också passa mig fram. Jag kan också spela på kanten. När jag är i full form vet du inte vad du kan förvänta dig från mig.
Så hur långt från full form är du?– Jag känner mig 85 procent. De sista 15 är de viktigaste, det handlar om bollkänsla och teknik. Men det går framåt tack vare Brian, han ger mig mycket självförtroende.
Med sitt stora leende och sköna personlighet är det lätt att se hur Fabian Kizito passar in i ett lag. Kanske speciellt i ett sargat Bissarna som ligger där de ligger. Han har mycket energi att ge laget.
– Jag är den tysta typen i omklädningsrummet, men om det saknas laganda då är jag inte rädd för att skrika. Vi är här för att göra ett jobb. Om någon inte har rätt inställning kommer jag säga det. För man påverkar inte bara sig själv utan hela laget, tränaren och supportrarna. Vi måste ge 100 procent, även om vi då förlorar har vi i alla fall försökt. Vi har gett allt. Men om någon inte ger allt kommer jag definitivt inte hålla munnen stängd, säger han.
– Men oftast i omklädningsrummet är jag glad, skrattar och är lättsam. De andra blir förvånade om jag ryter till och undrar om det verkligen är jag, skrattar Fabian.
Han vet verkligen hur det är att inte ge upp.
– Jag har varit borta i fyra år, jag kunde ha lagt av och tänkt att ingen vill hjälpa mig. Jag kan hjälpa laget med det mentala. Vi kan alla spela fotboll. De här spelarna har jättebra kvalitéer och de har en bra tränare. Men i matcherna kan det ibland dippa i lagandan. Speciellt med tanke på den här säsongen. Jag tror att jag kan hjälpa till där.
Han pekar på huvudet med fingret och säger "don't be a quitter".
– Matcherna vinns här uppe. Frågar du Mourinho säger han samma sak.
Att det första och viktigaste är att hjälpa Bissarna i det prekära läget är självklart för Fabian. Men givetvis har han tankar på sin egen framtid.
Har du drömmar?– När jag var yngre hade jag drömmar. Att drömma är att se något framför sig men att inte göra verklighet av det. Att ha ett mål, då förverkligar du det. Så nu för tiden drömmer jag inte längre, nu har jag bara målsättningar.
Så vad är ditt mål?– Jag har alltid ett mål. Om du inte har ett mål i livet vet du inte var du ska ta vägen. Du kommer inte ta rätt beslut. Jag har definitivt ett mål. Jag ringer dig när jag nått målet, alla kan inte veta mitt mål. Skriv bara att jag har ett stort mål, alla kommer tro att det är ett massivt mål. Jag kommer att berätta senare, jag lovar, säger Fabian med en pillemarisk blick och skrattar.
Tror du att det kan bli svårt att komma tillbaka till landslaget?– Nej, nej, säger Fabian tvärsäkert.
– Jag har varit borta ett tag, men jag vet vad mina kvalitéer är och om jag är i form kan jag komma med i landslaget igen. 29 är bara en ålder. Många tycker att jag är 23-24, jag är fortfarande ung. Jag har tittat på Uganda i Afrikanska mästerskapen, anfallarna gjorde det bra.
Det är konkurrens…– Ja, det är det. Jag kan absolut nå landslaget igen, anfallarna har gjort det bra. Men jag tror att jag kan göra ett bra jobb också, säger han kaxigt.
Han njuter där vi sitter på läktaren. Rosvalla stadium badar i eftermiddagssol och det är en av de där sköna härliga sommardagarna. Men det kommer en kall och jobbig höst också. I flera bemärkelser. Bissarnas sista match spelas i november.
– Jag förbereder mig själv mentalt, säger Fabian och skrattar.
– Jag är en person som snabbt börjar frysa, jag måste beställa mer kläder för att överleva.
Först en ny match i Karlstad – mot Carlstad United – lördag och sedan hemmadebut mot serieledande Akropolis nästa helg.
– Då gör jag mål. Det är ett löfte, säger Fabian Kizito.
När det gäller lagläget inför bortamötet med rätt formsvaga tabellsexan Carlstad United så är viktige anfallaren Oscar Karlsson spelbar igen efter sin avstängning i senaste matchen. "OK" blev ju för övrigt tvåmålsskytt och matchvinnare när Carlstad United gästade Rosvalla under midsommarhelgen. 2–1-segern där bröt Bissarnas svit på tio raka seriematcher utan trepoängare. Men därefter har det blivit en räcka på tre raka förluster.
– Men vi känner oss starka och redo. Jag hoppas vi kan ta med oss arbetsinsatsen från förra matchen i Karlstad – och Patrick (Lundemo) och Fabian kommer att vara ännu mer samspelta nu, säger NBIS-tränaren Brian Clarhaut, förväntansfull inför det andra Karlstadsbesöket inom loppet av en vecka.
Inga avstängningar ställer till det – och under fredagskvällen fanns inga nya skador att rapportera om. Apropå anfallspar höjer NBIS-tränaren ett varningens finger för vad som väntar på lördagseftermiddagen.
– (Alexis) Bbakka och Timothy McNeil är ett av seriens giftigaste anfallspar, menar Clarhaut.