Mannan Khalil har gått från position nummer tio till nio och nu får han börja göra mål också och inte bara passa fram.
Men det där med värme stämmer inte alls den här marsdagen. Kvällssolens strålar tränger knappt igenom diset på fotbollsplanen på Rosvalla och Mannan skrattar åt sig själv.
– Ja, i dag är det kanske inte så varmt, säger han.
Flytten söderut var dock medveten. 21-åringen kände att han gjort sitt i Hudiksvall Förenade FF, som var hans senaste klubbadress.
– Jag hade ett anbud från en klubb i Superettan, men det gick inte hela vägen. Jag ville helst komma till ett lag som ville satsa på mig och jag ville spela på min position. Suad (Gruda, Bissarnas tränare) ringde mig, det lät jättebra och jag kom ned och kollade på läget och bestämde mig direkt.
Historien om Mannan startade dock inte i Hudiksvall utan i Aleppo i Syrien.
– Alla spelade fotboll där, på gatorna och på skolrasterna. Gjorde man inte det, ja då var man nog lite konstig, säger han.
När han sedan flyttade med familjen till Sverige 2011 på grund av kriget så var det sporten som hjälpte honom in i det nya samhället.
– Jag började i en liten klubb, Strand, när jag var 13–14 år. Det var på planen jag lärde mig svenska. Då kom man in i skolan mer och blev lite igenkänd för att man var duktig på fotboll och fick fler vänner, berättar han.
När det var dags för gymnasiestudier blev han upplockad av GIF Sundsvalls fotbollsakademi.
– Jag flyttade ensam till Sundsvall men det var inga problem. Det var bara en timme hem till mina föräldrar så jag åkte och hämtade matlådor en gång i veckan om jag inte lagade mat själv.
Mannan tränade med A-laget, men fick inget kontrakt.
– Sedan flyttade jag tillbaka till Hudiksvall och tog upp laget i division 1 och nu är jag här. Jag har alltid velat bli proffs, men det har inte riktigt gått vägen än, säger han.
Den gångna helgen hade NBIS ingen träningsmatch utan de hade en teambuilding träff istället. I genrepet på lördag möter man Hammarby TFF.
Mannan är än så länge nöjd med flytten. Han har lägenhet mitt stan och i dagarna fick han jobb som elevassisten.
– Det är skönt. Nu vaknar jag tidigt och har något att göra. Jag sitter inte bara hemma i soffan. Det var lite segt de första dagarna jag var här. Jag har funderat på att plugga också, men jag har inte riktigt bestämt vad. Det skulle vara bra att ha en B-plan, men frågan är om jag orkar.
Men familjen är kvar i Hudiksvall?
– Ja, och det är en ganska stor familj. Fyra farbröder och tre fastrar och så barn på det. Men pappa har förståelse för att jag flyttade. Han tyckte jag skulle testa nu medan jag är ung.
Mannan har spelat tre matcher för den nya klubben också och alltså gjort fyra mål. Ett mål mer än han gjorde under hela förra säsongen.
– Jag fick inte det förtroende jag fått här. Hudiksvall ville inte använda mig som nia utan tia på mittfältet så jag skulle spela fram mer. Vi var ett mer defensivt lag också i division 1 medan Bissarna är ett topplag i tvåan så det är roligare att spela här.
21-åringen lämnade krigets Syrien för ett liv med familjen i Sverige för 12 år sedan.
Mot Motala senast gjorde Mannan två mål, men han är självkritisk och säger att han borde gjort två till.
– Man ska sätta alla lägen. Jag hade fyra senast och satte bara två. Jag behöver träna på explosiviteten också de första fem meterna. Man behöver egentligen vässa på allt eftersom man inte är fullärd.
Men han ser lite styrkor hos sig själv också.
– Jag är stark, bra i box och jag tycker att jag har bra spelförståelse.
Snabb då? Du sprang snabbt där på högerkanten i Motala?
– Ja, kanske men jag är inte snabbare än Kevin (Jarrett, klubbkompis i NBIS), säger han skrattande.