Björnöns naturreservat i Mälaren strax söder om Västerås bjöd på en härligt brittsommarväder när Sune och Jonas genomförde loppet.
Coronan gjorde att årets Lidingölopp för motionärerna ställdes in på plats. Istället kan alla mellan 19 september och 18 oktober göra sitt eget Lidingölopp. Bara man anmäler till arrangörens kansli och tar tid. Så i fredags gjorde Sune Eriksson sitt 56:e raka Lidingölopp. Han gjorde det tillsammans med sin Västeråsboende son Jonas Weimer, som hade gjort upp en bana på Björnön i Mälaren.
– Skönt att slippa alla de tunga backarna, i år hade jag inte tränat någonting nästan så vi gick mest, säger Sune.
76-åringen erkänner att det blivit skralt med träningen i coronans spår.
– Men blir det ett vanligt lopp igen nästa år måste jag nog träna lite innan.
Inför årets annorlunda upplaga var det bara tre löpare som gjort alla loppen sedan starten 1965.
– De andra två är också anmälda så vi får väl se om de springer, säger Sune och konstaterar att en av dessa, född 1939 och alltså fem år äldre än Sune, haft stora höftproblem de senaste åren.
– Men han ska visst springa i år igen. Han kanske har opererat sig.
Sune tackar sin fina träning från ungdomsåren på stränder och stenar som ung ålänning. Den har han nytta av än idag hävdar han. Som 17-åring kom han till Sverige och Nynäshamn. Där kom han i kontakt med friidrotten.
Det har inte blivit en belastning för dig att du känner att du måste fortsätta att genomföra loppet?
– Klart det blivit det. Samtidigt är det lite roligt när tiden inte längre har någon betydelse.
De senaste 20 åren har Sune sprungit med samma startnummer 1004, de andra två i alla-loppen-skaran har 1002 och 1003. De behöver inte heller betala någon anmälningsavgift längre. Blir alltid väldigt uppmärksammade under loppet.
– Vi har ju gps på oss så de ser när vi kommer. Det brukar vara stort pådrag, Vagnhärad får fin reklam där, säger Sune som gjort ett antal efter-loppet intervjuer på plats på Lidingön och även suttit med i en morgonsoffa på TV inför det 50:e loppet.
– Fast jag får nog börja kräva betalt som de stora löparna gör ha ha. En hundring kunde jag väl få i alla fall, skojar han.
Sune är tacksam över att aldrig ha varit sjuk under Lidingöloppshelgen. Han konstaterar att han varit sjuk både veckan före och veckan efter loppet.
– Det är helt otroligt egentligen att man fått vara frisk. Man klarar inte tre mil om man är sjuk.
Det lustiga är att han egentligen bara varit riktigt nära att bryta vid ett tillfälle, premiäråret 1965. 20-åringen var lite för optimistisk i löparspåret.
– Jag skulle bryta egentligen. Men det var inte så bra arrangerat som det är nu. Det fanns inte bussar som tog en tillbaka.
Sune tog helt enkelt slut efter två mil. De berömda backarna tog nästan knäcken på honom.
Far och son efter loppet: Jonas Weimer och Sune Eriksson.
– Banan är fruktansvärd. Alla som springer första året åker på en sådan smäll. Min son gjorde det när han sprang första året i fjol.
På meritlistan har han dock ett tiotal lopp under 2,15 timmar. Sunes allra bästa måltid är precis över två timmar blankt.
Men något Lidingöloppmuseum hemma i Vagnhärad har han inte.
– Jag har varit dålig på det där. Har inte ens alla medaljerna kvar.
Vagnhäradsbo har Sune varit i 32 år. Han är engagerad i Trosa Vagnhärads SK, som han också springer för. Han har jobbat med sponsring i klubben i 20 år.
– Några miljoner har jag nog jobbat in åt klubben genom åren.
Några miljoner löpmeter har det säkerligen också blivit.