I det andra försöket i friidrottstävlingen i Toruń i Polen strök svensk-amerikanen över ribban som då låg på rekordhöjden 6.17. Han hann inte ens landa förrän armarna sträcktes upp i luften. Redan i tisdags nosade han på världrekordet, men då touchade han ribban på väg ned och fick nöja sig med 6.01, vilket var världsårsbästa och svenskt rekord. Men nu 6.17.
Det verkar inte som om Armand har landat på den höjden än. Han är tagen när han får frågan hur det känns.
– Det känns inte som om det är på riktigt ännu. Jag går på moln, säger han och ler nästan generat.
– It's crazy. Något jag drömt om sedan jag kunde gå.
Hur var hoppet?
– Det var bra, det var ju 6.17, så jag kan ju inte klaga, men det finns alltid något man kan förbättra. Men vad då, det var ett rekordhopp.
När frågan dyker upp hur högt han egentligen kan hoppa så stannar han upp och funderar ett tag.
– Jag kan ju slå rekord, det har jag visat... Jag vet inte. Jag kan hoppa högre, men jag har inte någon aning om hur högt. Just nu är jag nöjd med att ha hoppat 6.17 så jag "chillar" på den höjden ett tag.
Det var fransmannen Renaud Lavillenie som hade det tidigare inomhusrekordet på 6.16 meter, satt 2014. Sergej Bubka har hoppat högst ute, 1994 kom han över 6.14. Renaud är samtidigt Armands stora idol. Under lördagen gratulerade han Armand.
– Han sa att det var ett bra hopp och sa att vi syns snart. Jag ska snart tävla i hans hemmastad. Men annars var det inget speciellt eller så.
OS i Tokyo i sommar är givetvis målet, men det är en hel radda tävlingar som Armand ska klara av innan dess. En nästa helg i Glasgow.
Hur ska du behålla formen hela året?
– Det är ju inte så att jag är trött att hoppa, det här var ju bara den andra tävlingen i år och jag och min tränare har lagt upp en bra träningsplan för året så att jag ska peaka på rätt ställe.
På frågan vad han kände under kramkalaset med mamma Helena efter hoppet lägger Armand ut texten något, men kort och koncist tycker han bara att "det är skönt att kunna fira med de personer man haft med sig från starten".
– Pappa kunde ju inte vara på plats så det är bra att mamma var där, säger han och ler brett.
Efter att ha pratat klart i caféet i ankomsthallen gick färden till kusinens bostad. Där väntade middag och en chans att äntligen få varva ned.