Det var under en division 5-match med Malmköpings IF i somras. Inbytt i halvtid, utbytt – helt slut – efter en halvtimme.
– Jag tycker annars att jag är bra tränad, men hade inget tryck och hade ont i ljumskarna, berättar Emil Schalin-Eriksson.
Läkarundersökning visade svullna lymfkörtlar. Ett följande ultraljud sade testikelcancer. Ett besked som Emil tog hårt, inte minst mot bakgrunden att hans egen mamma dött till följd av sjukdomen för fem år sedan.
– Många förknippar den här sjukdomen med döden. För hennes del var det enda man kunde göra att köpa mer tid. Den jobbigaste tiden i mitt liv, just i den åldern är man sårbar när man växer upp och man är beroende av sina föräldrar. Det var jobbigt i början, men jag blir lite lika ledsen nu, utan försöker hjälpa andra som har det svårt.
Så när du själv fick beskedet om ditt eget hälsotillstånd, tänkte du på döden då?
– Det var ändå enkelt att acceptera och göra som läkarna sa. Man har inte många andra val. Kan man bli frisk ska man försöka bli det till 100 procent. Jag fattade inte först hur illa det var, förrän jag träffade läkare. Man visste inget, och det är inget bra att gå hemma och spekulera. Men jag tänkte aldrig att det skulle gå åt något dåligt håll, utan mer en känsla av att det skulle gå att göra något åt.
Tack och lov fick han en operationstid redan sex dagar efter ultraljudet.
– All cred till sjukvården, de får mest höra när något är dåligt, säger Emil.
Tester efter operationen visar nu att allt är som det ska.
– Men cellgiftsbehandlingen jag genomgick var tyngre än tiden runt operationen. Då kunde jag bara ligga hemma i tre veckor. Det tryckte ner humöret och jag fick ingen motivation. Och bara för att jag inte har cancer i kroppen nu blir jag inte friskförklarad förrän om sex år, så jag kommer få gå på många kontroller.
Efter fyra veckor började han träna. Utan ork efter en lång tids vila och utan försäsongsträning.
– Det gör ont när man tränar och i början kände jag inte igen mig alls. Kände mig totalt värdelös. Och får man ont så tänker man direkt det värsta, det är väl bara naturligt. Men glömmer jag bort det så kan jag vara nästan lika bra som innan.
Som innebandyspelare har han dock fått förändra sin stil.
– Förut gick jag rätt mycket på fart, nu har jag fått spela mer smart, men det går nu nästan lika bra som förra året, säger Emil, som senast mot Torshälla blev tvåmålsskytt och trots allt snittar mer än en poäng per match.
Han upplever också att han fått mycket stöd. IFK Gnesta satsade hårt på en movember-kampanj och samlade pengar till cancerfonden och Emil blev mycket uppmärksammad för det han gick igenom.
– Det gjorde allt enklare att komma tillbaka, de var helt grymma.
Innebandyn kommer han fortsätta med till 100 procent och även om han älskar fotboll också får han se hur stor kraft han kommer lägga där.
– Skönt att MIF kunde hänga kvar i femman, det var jobbigt att inte kunna hjälpa till. Men nu har laget fått tillbaka lite viktiga pjäser så det ska nog bli en bra säsong.
Som om det inte räckte med allt, så har Emil blivit nominerad till Flens idrottsgala på fredagen, i kategorin Årets idrottare med funktionshinder.
– Det finns många som förtjänar det mer än jag. Men klart jag är glad att vara nominerad. Jag har mest fått fokusera på mitt eget, men galan blir en kul extragrej, avslutar Emil Schalin-Eriksson.