Från 1989 till 2018 har den nu 55-årige tränaren från Oxelösund engagerat, dirigerat, rört upp känslor och berört från sargkanten i landets sporthallar. I innebandyvärlden har det varit snart sagt omöjligt att inte veta vem han är. Men säsongen 2019/20 som nu kommit en månad in gör det utan hans medverkan. Tränarrollen är över för hans del.
Klubbar han varit i genom åren har varit många, både damlag och herrlag, senior- som juniorlag. Kontroverserna har kanske inte varit lika många som antal klubbar men visst har svarta "sparkenrubriker" förekommit runt honom.
– Jag har haft tur och vunnit mycket. Några plumpar finns, IBK Oxelösund och Trosa Edanös damer. När det gäller det sista har jag fortfarande ingen aning om varför jag fick gå, säger Ari.
Han har dock en egen teori.
– Att jag fått gå beror på att man inte klarat av eller tålt mig. Jag har alltid sagt vad jag tycker och det har kanske ställt till det. Jag borde kanske hållit käften ibland men det är inte min natur.
Han tror ändå att 95 procent av alla spelare han haft skulle ta honom i hand om man träffas eller ge en kram.
De goda minnena överväger. Får han välja nämner han Onyx, de tre åren med BK Vingen från Skärblacka samt Trosa Edanös herrar. Och det distriktslag på tjejsidan för Södermanland som han lotsade till en silverplats på SM.
– Jag gillade verkligen att jobba med det laget. Det var lite som att jobba med landslag, säger Ari och har en lång utläggning om spelare som varit med i det laget, resultat och matcher. Det gör Ari oavsett vilket av alla hans lag som kommer upp.
Men ett spelarnamn nämner han lite extra: Richard "Kecke" Svensson.
– Han är kanske inte den bästa spelare jag haft men den nyttigaste. Fick jag välja en skulle jag ta honom alla gånger.
Gemensam nämnare för alla lag han tränat är att de funnits på pendlingsavstånd från Oxelösund. Kuststaden har alltid varit basen.
– Och min hustru Camilla har varit med på alla lag. Vi har verkligen varit en innebandyfamilj.
Men Ari var faktiskt på väg till en norsk klubb. En klubb med egen innebandyhall och just då elva norska landslagsmän. Erbjudandet innebar att han skulle bli heltidsanställd tränare. Ari hann till och med träna laget två pass. Men i allra sista stund backade han ur. Nästan uteslutande beroende på att det skulle innebära att vara i från familjen.
– Klart att jag ångrar det idag, säger Ari och konstaterar att för sin egen utveckling som tränare hade det nog varit bäst att till sist sökt sig bort från regionen.
Vad som kanske inte är känt är att Ari under en tid i karriären mådde väldigt dåligt och led av panikattacker. Det enda som egentligen höll honom uppe då var innebandyn.
– När jag skulle till träning eller match kunde jag fokusera på det.
Ari var många gånger övertygad om att han skulle dö. Till sist krävdes det professionell hjälp för att komma till rätta med det.
– Än idag tränger det på men kommer aldrig upp till ytan.
Helt borta från innebandyn kommer han inte att vara. Ari är fortfarande expertkommentator på de webb-tv sändningar som är från Onyx matcher.
Om telefonen börjar ringa igen?
– Då får vi väl byta telefonnummer, ha ha.
Han menar att enda chansen att få honom att ändra på sitt beslut är om någon bokstavligt erbjuder guld och gröna skogar.
– Eller om Finlands landslag ringer.
Nu tror han inte det kommer att hända.
– Jag kan sluta med flaggan i topp. Men jag vet att det finns människor där ute som tycker att jag är ett j-a arsle.