Sex månader planerar man att vara borta.
Villan i Svalsta har varit uthyrd sedan i maj. Men inte förrän på måndag (2 oktober) lyfter planet mot Asien. Bästa lösningen under mellantiden blev Lucas föräldrars kolonihus vid Ekebydal strax intill Bergshammar.
Där träffas vi. Ett charmigt, somrigt boende om än lätt spartanskt och Mathilda konstaterar att allt blir så fuktigt när det regnar. På tomten finns så klart ett innebandymål uppställt. Det dröjer inte länge innan Leo och Olle ledsnat på besökarens alla frågor och börjar lira vid målet istället.
Snart börjar familjens långresa i innebandyupplysningens tecken.
– Skönt att vi åker. Då får vi både rinnande vatten och egen tvättmaskin igen, skrattar Lucas.
Dessutom kommer de under de sex månaderna slippa svenska höststormar och vinterslask.
– Från december och framåt är deras bästa tid, säger Mathilda.
Både hon och Leo har varit i Lucas biologiska hemland en gång tidigare. Minstingen Olle också på sitt sätt.
– Han var med i magen, ler Mathilda.
För Lucas blir det fjärde gången. Det äventyr som nu väntar började egentligen 2019. Då fick Lucas frågan om han inte hade filippinskt ursprung och ville representera Filippinerna på landslagsnivå.
– Då hade jag egentligen tänkt att sluta spela innebandy. Nu vill jag aldrig sluta, säger Lucas som har ett förflutet både i Trosa Edanö, Onyx och nu senast FBC Nyköping.
Med landslagsspelet föddes också tanken på att försöka introducera sporten i hans hemland. Mathilda protesterade direkt när han kom med idén.
– Aldrig i livet, sa jag. Tyckte att det ligger för långt bort.
Men jobbarkompisar peppade henne och menade att hon och familjen verkligen borde ta chansen till ett sådan äventyr.
En lägenhet är hyrd i tiomiljonerstaden Quezon City, Filippinernas största stad som ligger intill huvudstaden Manila.
– Vi bor ganska nära skolan som Leo ska gå i.
Praktiskt eftersom trafiksituationen på Filippinerna kan vara lätt kaotisk.
Mathilda kommer i första hand att ta hand om Olle men eftersom även hon är aktiv innebandyspelare kommer hon, när det fungerar, också att hjälpa till.
Att de står inför ett mastodontarbete med sitt upplysningsarbete råder ingen tvekan.
– Det finns bara två sarger och sex målburar. Och då pratar jag om hela Filippinerna, säger Lucas.
Antalet utövare räknas till 400. Flera av dem skandinaver som bor där.
– Men får vi bara in en fot i skolorna och Quezon City räcker det långt.
De kommer att bjuda in till "prova på" via sociala medier men även flygblad. Ett nätverk till idrottslärare är också under konstruktion. Det tror Lucas mycket på.
– Det är lite som i USA där, man idrottar på high school eller college. När man slutat skolan är det svårt att hitta någonstans att spela.
De kommer också att ta med klubbor och matchställ man samlat in via upprop bland annat i sociala medier.
Planering är dock inget för det filippinska folket, man lever mest för dagen.
– Med tanke på hur saker och ting sköt kommer jag att hålla ribban lågt.
Lucas kommer även att forska lite i sitt eget ursprung. Han har papper på att han kom till ett barnhem redan åtta dagar efter födseln. Han vet vilket område i landet han kommer ifrån. Han vet vad de biologiska föräldrarna heter i efternamn.
– Men det namnet är ungefär som Johansson här.
Resan börjar dessutom i Singapore. Där ska Lucas vara förbundskapten för utvecklingslandslaget när de spelar en asiatisk turnering. Det är med andra ord mycket som ska hinnas med på sex månader.
– Det ska bli spännande och se om vi hinner med allt, säger Lucas.