Jan-Olof Andersson ger Willy Salonen en klapp på kinden som ett förlåt efter att han slagit honom med klubban.
Jan-Olof Andersson dribblar sig fram mot målvaktskassen. Strax därefter, utan att skjuta bollen, sträcker han upp högerhanden och klappar Wille Salonen på hans kind.
Det går nästan ett sus genom hela gymnastiksalen även om det inte finns så många personer där. De heta känslorna, som tidigare legat på ytan, har svalnat av. Killarna är sams och kramar om varandra.
Tio minuter tidigare har nämligen Jan-Olof gett Wille ett rapp över armen under träningen och han har i sin tur stormat iväg till omklädningsrummet. Det tog ett tag innan han lockades tillbaka in i hallen igen. Nu är alla fokuserade på att spela innebandy.
Onyx startade för några månader sedan ett parainnebandylag. Det riktar sig till personer med intellektuell- eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
– I ett första skede välkomnade vi unga vuxna men vi hoppas kunna erbjuda så många som möjligt att komma och träna. Vi har ju hyrt hela hallen så det finns plats för två rinkar, säger Dicky Swing som håller i verksamheten.
Dicky Swing tycker att verksamheten som Onyx erbjuder är viktig för brukarna på boenden i kommunen.
Han berättar att i början så kom det personer som spelat innebandy tidigare och de var lite för duktigare.
– Då är den här nivån för låg. Men det finns inget som säger att vi kan starta ett lag för dem också så småningom.
I bakgrunden blossar en ny fajt upp, verbal den här gången, men dämpas kvickt av spelarnas vårdtagare.
– Vi har ju skolbarn som också skulle vilja börja spela, men hallen är stor, det som behövs är ledare. Vi kör den här terminen så får vi se vad som händer.
Huang Du vet var han ska skjuta bollen.
Söndagens grupp, som består av sex personer, har i samlad tropp promenerat till hallen och träningen på Arnö, men Dicky Swing hoppas att fler boenden i kommunen ska nappa på föreningens erbjudande.
En del av spelarna har påpassligt plockat med sig vattenflaskor och bytt om, andra tränar i sina vanliga kläder. Allt fungerar. Vad som är intressant att se är att även de personer som mest står stilla i inledningen av passet så småningom rör sig lite.
– En av killarna hade de ingen aning om att han kunde springa. Det finns där om man bara försöker.
Linus Dahl-Byö tycker det är roligast att stå i mål.
Hur lägger du upp träningen?
– Det gäller bara att få dem att röra sig och ha roligt. Att det är en klubba de håller i spelar mindre roll, det kunde vara en boll i stället. Att få igång dem, aktivera dem och få dem att känna att de är delaktiga är viktigt. I varje fall på den här nivån. När de blir lite bättre så finns det ju seriespel.