John Moberg är lite längre fram i hjärntrappan än lagkompisen Tim Thorsén i gult, som skötte tekningarna.
Nyköpings SK:s tuffa matchschema på slutet gav inte de poäng som krävdes för en Allettanplats. Laget drabbades även av en del skador. Både Tim Thorsén och John Moberg drog på sig hjärnskakningar. Nu har båda börjat träna igen.
John med en gul tröja på sig till att börja med.
– Det är så att ingen ska tackla mig, och jag får heller inte tackla någon. Men det brukar jag ju aldrig göra annars heller så det är inte så stor skillnad, säger han med ett skratt.
John, som innan hjärnskakningen tillhörde de bättre poängplockarna i NSK, skadade sig i mötet mot Sollentuna i början av december.
– Det var en armbåge som träffade hakan. Inget allvarligt. Man skakade bara av sig det och fortsatte spela. Det var först mot slutet av tredje perioden som jag kände att något inte riktigt stämde. Och när jag kom ned i varv på bussen och försökte äta så tappade jag fokus och kände att något var riktigt fel, berättar John och försöker tona ned dramatiken med den stoppade spelarbussen på väg hem till Nyköping och ambulanspersonal som undersökte honom på plats.
– Det var kanske lite taskigt att grabbarna fick vänta en fredagskväll i Sollentuna för att jag skulle undersökas. Jag hoppas att det är okej. Jag har inte fått så mycket gliringar om det i varje fall. Man får kanske bjuda på läsk och tårta någon dag.
26-åringen tycker att tiden hemma inte är så mycket att orda om egentligen.
– Det har inte varit någon mörk historia. De första dagarna fick jag vara i ett mörkt rum. Man var inte stor som människa då, men sedan har det gått rätt bra uppåt hela tiden. Jag har kunnat laga mat till mig själv och varit ute på promenader. Det har inte varit någon jobbig historia alls. Man vet att det kan vara värre.
Hur många hjärnskakning har du haft?
– Det här är kanske min andra eller tredje. Jag minns att jag fick en när jag spelade i J20. Det var den senaste gången. Då fick jag muskelbristningar i nacken när jag åkte in i sargen så den var ordentlig. Sedan fick jag någon som barn också.
Hur mycket stoppar skallen för?
– Man får inte vara dumdristig, och stoppa huvudet under armen och känna att det inte är så farligt. Men så länge det känns lugnt så kommer jag att spela hockey tills jag är 50, säger han.
John har följt den så kallade hjärntrappan, som rekommenderas till alla som skadat huvudet på samma sätt.
Rehabiliteringen består av sex steg. Till en början ska man vila hjärnan helt. Steg två kommer då man efter 24 timmar inte haft någon symtom och kan börja träna lätt. Grenspecifik träning och träning utan kroppskontakt är de två nästkommande stegen. Sedan följer kroppskontaktträning och slutligen match.
Du har inte haft några bakslag på hjärntrappan?
– Nej, den har varit lätt att följa. Sedan har det varit skönt att veta att jag inte skulle spela något innan jul och vi inte har match förrän den 10:e, så jag har kunnat tagit det lite lugnare uppför med trappan. Bara för att vara helt hundra också.
I måndags gjorde John sitt första träningspass på is sedan smällen mot huvudet.
– Det var inga problem med skallen eller så, jag är mör i kroppen men det beror på att jag inte tränat på länge. Allt kändes bra så jag fortsätter. Man får bara vara lite vaksam.
Han erkänner att tiden hemma har varit tuff.
– Man vill ju vara med och leka. Jag siktar absolut på att kunna spela den 10:e.
Redan på tredje träningen körde han i en ordinarie femma.