"Jag har ju spelat med dem sedan jag var liten. Så jag räknas som en kille", säger Mira Sundsgård om lagkompisarna i U14.
Sista träningen innan seriepremiären. Mira spelar i Gnesta IK:s U14-lag som ensam tjej. Det kan vara sista året med killarna.
– Jag vill spela med dem så länge som jag kan, sedan får jag bara träna med dem.
Mira funderar på att byta klubb när hon är tvungen att ta det steget också. Södertälje ligger närmast till.
För henne är det ändå ganska naturligt att spela med killarna.
– Jag har ju spelat med dem sedan jag var liten. Så jag räknas som en kille, säger de. Tränaren brukar glömma bort att jag är tjej också och kalla mig killen, säger hon och skrattar.
Positionen i laget är vänsterback, även storebror är försvarare.
För ett tag sedan var hon med i det sörmländska tv-pucklaget. De slutade på tredjeplats i grundspelet, men bara de två första lagen gick vidare till slutspel.
– Men det var väldigt kul. Kul att få spela med tjejer, säger Mira.
För i Gnesta har hon som sagt varit ganska ensam hockeyspelande tjej. Men nu har föreningen startat ett tjejlag och Mira kan tänka sig att träna med dem också.
– Jag tränar två gånger i veckan med U14 så jag kanske hinner träna något pass i veckan med de andra tjejerna också. Vi får se, säger hon.
När Mira tar steget över helt till damhockey kommer hon att sakna just tacklingsbiten i spelet.
– Det är roligt att tacklas, förklarar hon.
Men förrförra säsongen – förra året startade ju knappt upp på grund av pandemin utan spelarna fick träna hemma själva – slutade en närkontakt illa.
– Jag bröt armen på isen, berättar Mira och visar den vänstra underarmen.
Hon kommer inte ihåg vilket lag Gnesta mötte men hon minns exakt läget vid långsidan av sargen, när båda benen i armen gick av.
– Jag fick pucken och tänkte inte på att titta upp. Det har jag tränat på nu, man ska alltid kolla upp. Samtidigt så kommer motståndaren emot mig, tacklar mig och jag tappar balansen.
Mira försökte då att greppa tag i sargen bakom sig, men den obekväma vinkeln frestade på kroppen.
– Och då klipptes båda benen av. Jag fick åka ambulans och sova över, men sedan var det bra.
Är man hockeyspelare så är det bara att bita ihop helt enkelt.
Bra och bra förresten, Mira har fortfarande en del värk när hon vrider armen i vissa vinklar och skjuter hon för mycket så gör det ont också.
– Men det är bara att skita i och köra, säger hon och berättar att hon fortsatte att träna med gips och allt.
Mira Sundsgård har hockeyn i blodet. Farfar, pappa och bror har alla spelat eller spelar fortfarande.