"Jag har börjat tappa hörseln. Jag hade problem redan innan, men nu är det värre. Sedan har jag knutor på stämbandet. Under sommaren var jag inne på röntgen och då kunde man se att de var söndertrasade så då fick jag talförbud" säger Jörgen.
– Men det är de som har haft det värre än mig. Fortfarande kämpar en av mina rumskamrat från sal 7, så det är inget synd om mig, säger Jörgen Flink.
Vi möts i hans andra hem, Nyköpings Bushidos träningslokaler i den gamla mejeribyggnaden. Bredvid sig har han särbon Kristina Ekstrand, som egentligen skulle ha kunnat titulera sig sambo vid det här laget.
– Men det var något som vi fick skjuta på. Det och så mycket annat, säger han och fingrar på det bruna bälte.
Jörgen lades in en måndag i slutet av mars efter att ha drabbats av covid-19, på tisdagen fick han slå en signal till Kristina och säga att han skulle ned på IVA (intensivvårdsavdelningen).
– Han bad mig ringa sina barn. Vi hann inte säga så mycket mer, säger Kristina.
Att det var allvar förstod Jörgen först långt senare. Åtta liter syrgas per minut pumpades in i hans kropp för att han skulle kunna ha 95 procentig syresättning. Som tur var svarade hans kropp ganska snart och han fick lämna IVA. Efter en vecka skrevs han ut från Nyköpings lasarett; åtta kilo muskler lättare och en erfarenhet rikare.
– Det tar på det mentala, man bli rastlös. Det mest markanta var att komma från den där bevakade miljön och sedan vara hemma ensam. Jag har fortfarande problem att sova och jag drömmer mycket, erkänner han.
Paret fick fira påsk på en rastplats med god marginal mellan sig.
– Han där och jag där och så köttbullarna i mitten, beskriver Kristina.
– Men det var nog den godaste påsklunch jag ätit, säger Jörgen och ler.
Paret tränar brasiliansk jiujitsu och har båda brunt bälte med två streck.
Konditionen var givetvis körd i botten. Han beskriver den första promenad runt kvarteret som en fruktansvärd upplevelse.
– Efter bara 500 meter vid Långsätterskolan var pulsen i topp. Jag trodde inte jag skulle komma hem. Jag sov säkert två-tre timmar efteråt.
Jörgen säger att det var frustrerande att tappa så mycket på bara en vecka. Att komma in till sjukhuset som en vältränad person och sedan lämna detsamma utan kraft att göra något.
– Men man måste vara tjurskallig. Man måste kämpa på för att komma tillbaka. Kristina och min chef har ringt och peppat mig också för man deppar ihop ibland.
När han väl började komma på banan igen drabbades Jörgen av fler följdsjukdomar som han genom en facebookgrupp fått reda på att fler föredetta coronapatienter haft.
– Jag fick bitestikel inflammation, sedan fick jag konstiga svarta prickar på mina tånaglar och några konstiga utslag längs med revbenen.
Jörgen var sjukskriven i 90 dagar innan han började jobba igen. Nu är han tillbaka på fulltid.
Känns det som om det vänt?
– Jaaa, under semestern passade vi på att springa ganska mycket. Nu gör jag fem kilometer på 39 minuter, målet är att komma under 30.
Jörgen Flink slänger runt särbon Kristina Ekstrand mycket lättare i dag än för ett par månader sedan.
Han sover väldigt mycket, i snitt tio timmar per dag och säger att han är väldigt rastlös. Det blir därför inte så mycket tv-tittande.
– Kilona jag förlorade har jag gått upp igen, men det är inte muskler. Det konstiga är att jag blev så sötsugen när jag kom hem. Jag åt massor av godis och drack läsk första veckan, den andra så ville jag bara ha salt. Det måste ha varit någon obalans i kroppen.
– Som person är man på förändrad. På sikt kommer man nog se på saker på annat sätt. Det kan bara sluta med ett..., säger Jörgen och knäpper med fingrarna.
Är du rädd för vad som ska hända i höst?
–Jag tänker inte på det. Jag orkar inte det. Jag vet att jag har antikroppar och T-celler. Jag hoppas att det räcker.