Kristina Ekstrand har fått grepp på Katarina Herngren-Gullberg som inte kan ta sig ur låset.
Kristina Ekstrand (54 år), Katarina Herngren-Gullberg (57 år), Wubite Zewdu Svanberg (35 år) och Susanne Carlsson (57 år) har samlats i Nyköping bushidoförenings lokaler ute vid Sunlight.
Alla med olika erfarenhet från olika kampsporter, men alla med ett brinnande intresse för sin sport och efter många års slit med svarta bälten.
– Men det är inte åren som räknas utan timmarna i dojon. Så bara för att någon har tränat sporten i tio år får man inte automatiskt ett svart bälte, påpekar Katarina Herngren-Gullberg som håller på med aikido.
Övriga damer håller med. Susanne Carlsson började med judo när hon var fem, höll på med sporten ett tag men tog sedan ett långt uppehåll innan hon startade igen i 40-årsåldern.
– Och då bestämde jag mig för att jag bara skulle ha ett svart bälte, säger hon.
Susanne dras för dagen med ett ryggskott och rör sig stelt. Men när de andra damerna visar upp sina sporter vill hon ändå slänga sig ned och visa upp rörelser som hon lär ut till pensionärer för att falla rätt.
Kristina Ekstrand började sent med BJJ (brasiliansk jiujitsu) och för henne tog det tio år innan hon fick sitt svarta bälte. Det var för två år sedan.
– Jag var den första kvinnan som min mästare hade graderat så högt, berättar hon.
Även Katarina Herngren-Gullberg började med sin sport sent, eller rättare sagt hon startade när hon var 20, hade ett uppehåll och körde igång igen vid 40.
– 2012 började jag igen och nu har jag tre dan på mitt bälte. I min sport kan man få ett svart bälte om man tränar intensivt efter fem år, vilket hände mig, säger hon.
Det var något du strävade efter?
– Nej, det ingår i paketet. Och eftersom alla andra vill ha ett så började de undra om det var något fel på mig som inte tog ett, säger hon skrattande.
Wubite Zewdu Svanberg tog svart bälte i taekwondo för runt åtta år sedan. Efter det har hon kompletterat med tre dan.
Wubite Zewdu Svanberg kom till Sverige 2017. Dessförinnan hade hon tagit ett svart bälte i taekwondo i sitt hemland Etiopien. Nu är hon inne på sin tredje dan.
– Jag har hållit på i 16 år. Min syster var med i landslaget men jag fick inte börja med sporten för min mamma. Hon ville att jag skulle fokusera på studierna i college så när jag tog examen så började jag direkt.
Kvartetten har fått kämpa i respektive sport, inte bara mot sig själva utan med en hel del killar för att nå toppen. Många gånger leds sporterna av ett patriarkalt system där kvinnor inte har tillträde och de är präglade av en machostil från hemlandet.
– I min sport så börjar flickorna, men de går inte vidare av olika anledningar, säger Wubite.
– Min lärare finns i Frankrike och där finns det mycket kvinnor men det kan ha att göra med landsbygd och stad också. I den här läran tror jag det var 25 procent tjejer, säger Katarina.
Att man oftast har mixade träningar gör kampsporterna speciella.
– Det är mer uppdelat i viktklasser. Om jag ställs mot en kille som väger 80 mot mina 58 kilo, ja då får jag använda list, säger Susanne.
Det finns både fördelar och nackdelar med den här typen av träning.
– Eftersom vi tränar med killar och de har mer kraft i sparkarna, så blir det lättare när man tävlar mot tjejer, säger Wubite som är tränare i Mulina world taekwondo.
Katarina Herngren-Gullbergs tränare finns i Frankrike och dit åker hon så ofta det går och uppdaterar sig inom aikido.
Det gäller att man trivs i en miljö där det inte heller finns så mycket tjejer enligt Kristina.
– Det är en förutsättning för att fortsätta. Man måste tycka det är okej att vara ensam tjej. Jag har inte sett det som ett problem för egen del, men det hade varit kul med fler tjejer, säger hon.
Och att hitta kvinnliga förebilder och träningskompisar är viktigt enligt Katarina.
– Men annars tänker man inte så mycket på vem man tränar med under träningspassen. Det är mer när man börjar arbeta styrelsemässigt och ser vilka som blir stjärnorna på mattan man börjar reagera, säger hon.
Varför är det så få kvinnor som tar svarta bälten då?
– Det förväntas att man ska visa upp sig under graderingen och en del älskar det. Jag ser ett mönster att tjejer inte riktigt får göra det i samhället. Jag upplever det så i varje fall. Och några av mina tjejkompisar, när jag började andra gången, hade försvunnit trots att de hade tre dan. De sa att de var skadade. De hade tränat för hårt mot killarna och haft sönder lederna, säger Katarina.
Ska man behöva vara rädd för de här damerna ute på sta'n då? Snarare de som försöker att gå på dem verkar det som.
Både Katarina och Wubite har utnyttjat sin träning. Katarina behövde bara använda sitt självförtroende då hon blev förföljd i tunnelbanan i Paris och Wubites använde sig av sina reflexer och skadade den som förföljde henne.
– Men det bästa försvaret är att springa därifrån, påpekar Wubite.