Efter nästan ett år av pandeminjobbande ändrades allt i en handvändning sommaren 2021. Fotbollsserierna drog i gång och våra tidigare magra kalendrar blev fullmatade med matcher igen. Just den övergången är något jag tar med mig från året som gått.
Jag ska erkänna, att ha jobbat som sportreporter under pandemin har varit knepigt. Inte för de obekväma arbetsställningar under perioden med hemmajobb eller att man nästan helt gick över till telefonintervjuer, mer då att hitta bra uppslag till artiklar under en tid när allt nästan ställdes in.
Att lusläsa sociala medier blev min vardag, att sprida ut kontakttrådar över nätet för att få tips och att verkligen fundera ut bra uppslag. Att hitta ljusglimtarna i mörkret.
Två jobb som fastnat i huvudet, två artiklar som kanske inte blivit av under normala omständigheter, var lördagsträningen i full snöstorm med Tuns pojklag och det ideella initiativet i Bergshammar att dels rensa en skogsdunge för en kort terrängbana, dels planera ett utegym.
Mindre lokala nyheter, men värmande i en tid då alla tröttnat på isoleringen.
När Folkhälsomyndigheten så småningom öppnade upp sportvärlden igen så svämmade veckokalendern på nytt över med matcher. Från att verkligen ha fått jobba fram text efter text så fanns det ett öppet smörgåsbort att välja mellan. Helt plötsligt var man tvingad till att välja jobb, att rata bort vissa.
Det var nästan det svåraste av allt. Att hinna med allt fungerade inte i längden och någon månad efter att fotbollsserierna dragit igång hade jag kommit in i vardagslunken igen. Det återstår att se om jag får ställa om på nytt.