"Lilla gumman" och en klapp på benet. Snacka om att jag blev paff. Jag var på en pressträff med en då väldigt populär fotbollsprofil.
"Lilla gumman"? Nog har jag blivit kallad en del under mina år som sportjournalist, men det var höjden. Där och då frågade jag mig själv: "Har vi inte kommit längre?"
Jag var 40 och något. Mina mediakompisar bredvid fick aldrig någon klapp under bordet, vad jag kunde se, så kanske skulle jag känna mig hedrad?
När jag började min karriär som sportjournalist sommaren 1986 så gjorde jag det gratis. Jag älskade sport så mycket, och jag kunde inte tänka mig något bättre ställe att spendera en sommar på än en tidning – eller rättare sagt bredvid en fotbollsplan. Västerviks-Tidningen tyckte till slut inte att det var någon bra idé att jag jobbade gratis, utan jag fick en liten lön varje månad trots allt.
Sedan snurrade det på i rask takt. Ytterligare en sommar med VT och efter det en journalistutbildning i Stockholm, dit jag egentligen tog mig enbart för att titta på så mycket olika sporter som möjligt. På Västerbottens Folkblad i Umeå fick jag mitt första "riktiga" jobb. En stor tidning med tio sidor sport på måndagarna och elitlag i många idrotter. Hockeyn var givetvis störst.
Då fanns det bara ett par andra kvinnliga sportjournalister i Sverige – en på tv – och jag var absolut först i området över Stockholm. Jag förstår nu efteråt att jag var något unikt, något som många av tidningarna ville ha för att få in något nytt på sportredaktionen. Jag har en känsla av att jag fick gå före mer erfarna manliga journalister, och det är jag tacksam för.
Jag blev något man kunde visa upp, att tidningen låg i framkant.
Det var grabbigt och gåpåigt på de sportredaktioner jag jobbat på eller besökt, men det har aldrig varit en otrevlig miljö, mer nyfiket och hjälpande. Vi har alla haft svåra deadlinemål att möta, jobbiga tränare att prata med och ny teknik att slåss med.
Om det var nytt för tidningsbranschen att få in kvinnliga sportjournalister på arenorna, så var det definitivt ovanligt för lagen också. Ingen visste hur de skulle behandla mig.
Jag kommer tydligt ihåg första intervjun efter en match. Jag stod utanför omklädningsrummet i korridoren, sista lämningstiden kröp allt närmare och jag behövde den här intervjun. Jag knackade på dörren och en spelare öppnade med handduken runt höften och grabbade tag i mitt block. Det tog några sekunder innan jag förstod att han skrev en autograf. "Nej, jag måste prata med N.N." Jag lotsades ända in till duschen. Där i duschbåset, visserligen med vattnet avstängt, gjorde jag min första matchintervju.
Sedan dess har jag lärt mig hur jag mest effektivt ska grabba tag i spelaren innan han når omklädningsrummet. Visst, vissa gånger har det inte gått att undvika, men man kan jobba runt problemen.
Nuförtiden är det lika vanligt med en kvinnlig sportjournalist som med en manlig. Jag hoppas att jag har breddat vägen för de som dykt upp efter mig. Gjort det lite lättare.
Och jag hoppas att ingen sportjournalist ska bli klappad på knät och kallas "lilla" något.