Därför är det de personliga mötena med olika människor som jag bäst kommer ihåg. För ett par månader sedan mötte jag Viveka Sundberg och hennes man Stefan Jansson på deras balkong. Att hitta säkra miljöer för oss och personerna vi intervjuade var ett måste det här året.
Hur som helst, Viveka, har haft mycket mer än covid-19 att bekymra sig över det här året, eller rättare sagt de senaste fem åren. Det var nämligen då hon drabbades av en stroke. En stroke som slog ut det mesta av hennes kroppsliga liv. Men från den där första dagen har hon sakta med säkert kämpat sig tillbaka. Nu kan hon sitta, prata och röra i stort sett alla lemmar utom vänsterhanden.
– Och till sommaren går hon utan stöd, sa hennes make Stefan.
Men det är inte bara det jag minns utan hur jag då och då tjöt av skratt eftersom båda delade med sig av vad som hänt under de här åren. Alla misslyckanden och succéer. För att komma i från en sådan livsavgörande händelse måste man nog ha den typen av inställning till livet.
Något jag tar med mig från året som gått också är alla röster från klubbar runt om i Sörmland. Folk som kämpar för att föreningslivet ska leva vidare trots nya restriktioner vareviga vecka. Folk som inte ger upp utan vill att vi fortfarande ska kunna spela fotboll, hockey, innebandy eller hålla på med orientering, ridsport och konståkning även efter pandemin. De människorna som gör att jag fortfarande har ett jobb.