Jag minns när en kollega från Gävle utbrast vid visning av Friends arena-bygget: ”Jag ska inte klaga över att organisera upp en sporthelg.” Ett myller med byggarbetare och hjullastare i skytteltrafik behövde hela tiden anpassas till ändrade tidsscheman. Ungefär så har det känts under många veckor när plötsligt en man som heter Anders Tegnell flera gånger i veckan måste ta till drastiska åtgärder.
Jag förundras över hur anpassningsbara även de mest konservativa inom sportens värld har varit sedan Tegnell och covid-19 styr spelreglerna. Allt från heltidsidrottare som plötsligt inte har något OS 2020, via klubbar på rimlig elitnivå, breddverksamhet och ungdomsidrott till det egna motionerandet har vänts upp och ner.
Över en natt var plötsligt hela speedwaysäsongen inställd. Mahmoud Eid gjorde två långa försäsonger men fick bara lira två matcher i sin proffsliga – och byter högst troligen klubb i helgen till en i Mellanöstern. Sådant blev vardagsmat denna säsong när Eid fick en rolig nyårsnyhet i form att komma med i årets elva i indonesisk fotboll – en fin avskedspresent.
Jag vet bara hur det känns att träna tre månader för ett enda mål: SM i pickleball. Det ställdes in, två dagar innan. Visst, motionsnivå och en udda sport. Känslan var ändå…inte bra. Anpassningen desto större. Vi gjorde ett coronaanpassat lokalt ”tröst-SM” i Rosvalla; åtta banor stod klara på 24 timmar.
Jag gillar att anpassningsbarheten 2020 inträdde så snabbt hos både lag och individuella idrottare – högst medveten om att det blir ”lite” skarpare läge när Josefin Olsson har lagt ner ett helt liv för att kunna tävla om OS-medalj.