Regnet strilar ned när jag svänger in på gårdsplanen på Lövsund. Jag kan inte annat än tänka att det är passande. Senast jag var här gjorde Anna och William i ordning Qutie inför den långa flygresan till USA. Hovslagare och terapeut var på plats för att se till att hon mådde bra. Alla bubblade av framtidstro och stoet var som vanligt – drottninglik. Krävde och fick betjäning.
Nu är allt mörkt och grått och Anna och William försöker hitta glädjen i vad de tidigare lagt ned hela sin själ i, med ögonen fortfarande rödgråtna.
Ingen kan ha undgått att höra att den häst de spenderat åtta år med inte följde med dem hem. Hon avlivades efter att veterinärerna på plats ansåg att hon inte skulle kunna återhämta sig från de blodproppar hon fått i benet.
– Det har tagit tid att försöka smälta allt, säger Anna.
Hon har gråtit mycket sedan hon satt av Qutie för sista gången, William likaså. Qutie var ju egentligen hans häst från början.
– Hon var speciell. Kolla här, säger han och plockar med mig in i hennes första box i stallet.
– Vi satte henne här till en början för att hon skulle kunna ha koll på oss, men hon sparkade så mycket på dörren så att vi var tvungna att sätta en gummimatta på den. Och till slut gick den sönder.
Qutie skulle alltid ha mat först, tränas först och pysslas om först. Det var bara så det var. Regler de lärde sig leva efter. Och det fanns kärlek där också och ömsesidig respekt.
[fakta nr="2"]
– Du vet väl att det var på grund av Qutie som Anna fortsatte med fälttävlan? frågar William.
Qutie var en fälttävlanshäst och skulle ridas i den typen av tävlingar och trots att Anna fick en häst över sig 2012 och var nära att mista livet så fortsatte hon med den disciplinen – för Quties skull.
Vad var det då som hände i Tryon?
Egentligen gick det kanske snett redan från början.
– Fly Away är hundra kilo lättare och betydligt lugnare personlighet än vad Qutie var. När vi fick höra att förbundet inte vill ha med honom på VM så blev vi lite oroliga. Det betydde ju att vi stod inför ett val att inte åka eller att åka med Qutie och se till så att den resan blev så bra som möjligt, säger William.
Men att tacka nej till ett VM skulle givetvis inte se bra ut på cv:et och med ett mål att nå OS 2020 så kunde de knappast tacka nej.
Resan över Atlanten blev heller inte den bästa. Enligt William, som har fått allt återberättat av landslagsveterinären Lisa Lidbeck, var stoet väldigt stressad både på planet och i karantänen, dit varken Anna eller William fick gå på grund av de amerikanska myndigheternas regler.
– Det var extrema förhållanden. Det var varmt och hästarna var svettiga och skitiga efter resan men vi fick inte duscha dem. Vi fick inte ge dem salt eller sätta in några resurser. Ta Sara Algotsson Ostholts häst Wega, hon drack för lite men vi fick inte sätta in något dropp. På grund av konditionen på hästarna fick vi inte rida dem på tre dagar för det fanns risk för korsförlamning. Det var så brutalt, säger Anna.
Orden smattrar och det märks att hon vill få ur sig dem så snabbt som möjligt.
Hade du vetat det här...
– ...så hade jag inte åkt. Vi hade bara Hongkong att relatera till. Där var karantänen i Europa och planet som forslade över hästarna var stort, det här var litet. Det fanns gott om tid innan att rasta av dem och så vidare.
Väl inne på VM-området möttes alla deltagare sedan av en byggarbetsplats och ett kaos utan dess like.
– Hon blev extremt stressad där. Det var varmt och fläktarna de satt upp i alla boxar var högljudda, sedan var det massor av folk som hela tiden rörde sig där. Qutie låg inte ned en enda gång sedan hon lämnade Lövsund tills på sjukhuset. Det var 16 dagar som hon inte låg ned och sov och hon är en stor häst.
Var det de här sakerna sammantaget som gjorde att hon skadade sig?
– Det är klart att hon blir sliten i kroppen muskulärt, men hon hade fantastiska blodvärden hela tiden. Allt var tipp topp under hela tiden. Vi tvekade aldrig att låta henne starta.
Den ödesdigra terrängritten då?
Anna berättar att det var hätska diskussioner mellan ryttare och arrangörer om den sista sugande gräsbacken upp mot det sista hindret inne på hopparenan. Om den skulle kortas av eller strykas.
– Men då skulle banan bara bli åtta minuter lång och det är ingen mästerskapsbana. Det stod funktionärer och stoppade trötta hästar i backen men man undrar...ska det vara så tufft. Är det så här man vill visa upp sporten?
Det var dock i landningen efter det sista hindret som Qutie snubblade till, inte kunde hålla balansen och översträckte ena benet.
Är det inte idiotiskt att lägga ett hinder på sådant stumt underlag, efter en krävande bana?
– Det är något som arrangörerna gärna gör nu. Vi är medvetna om det. Att vi måste göra en check på tempot innan. Här hade vi tid på oss fram till hindret, men så snubblade hon till och kunde inte ta fatt på sig själv. Det tog tvärstopp på underlaget. Efter de andra 38–39 sprången under tävlingen hade vi glidit.
Anna förstod genast allvaret och hoppade av Qutie. En snabb genomgång gjordes på plats, prover togs (mjölksyreprovet var ett av de bästa som togs under hela dagen), sedan följde William med i transporten till djursjukhuset.
– Kanske borde hon ha skrittats av där och då, trots att hon var halt. Blodpropparna kan ha bildats där, säger Anna.
De första beskeden var dock positiva. William och Anna kunde pusta ut. En senskada som i värsta fall skulle göra Qutie till ett avelssto, i bästa en hopphäst med bra potential. Anna åkte hem med resten av fälttävlanslaget, William tog på sig arbetet att se till Qutie.
– Jag sov på dagarna och var med henne på nätterna. Så fort jag kom dit kunde hon slappna av och sova. Men hon mådde bra. Stod på båda frambenen och åt, säger han.
Den 19 september, när han vaknade upp efter sin dagliga sovstund, hade han 30 missade mess i telefonen.
– Jag fattade först inte vad de sa, något om att det var komplikationer och blodproppar så jag stack genast till sjukhuset. När jag kom fram, innan jag såg benet, så såg jag det släckta ljuset i Quties ögon. Hon hade jätteont. När jag tittade på benet så var det uppsvullet som en telefonstolpe. Det var två proppar, en över knät på elva centimeter och en under knät som var sex.
Att operera bort dem gick inte. Blodkärlen var sprängda.
– Hade det varit fråga om en människa så hade de amputerat bort benet. De försökte ge blodförtunnande medel och svullnaden gick ned lite. Hon såg ut att må bättre så jag frågade veterinären vad som hände: "Hon har stängt av benet" sa han och visade med en nål att hon inte hade någon känsel kvar.
I samråd med många av världens bästa hästveterinärer, som fanns på plats på grund av mästerskapet, hästägaren, veterinärer i Sverige och Anna, som vaknat upp med massor av desperata mess i mobilen, fick så William ta det slutgiltiga beslutet.
– Det var inget beslut vi valt att ta, ett beslut som vi var tvungna att ta, poängterar han.
Med tanke på hur försiktiga ni är med hästarna och hur mycket pengar ni lägger ned för att de ska ha det bra, hur känns det då när en sådan här olycka händer?
– Det är därför det känns så tungt nu. Luften går ur en. Vi sa från början att vi skulle göra allt vi kan för hästarna, göra alla rätt, men man vet ändå att allt kan hända. Och i dag står vi med en häst mindre i stallet på grund av sporten. Nu är VM tufft. I år var det dock fler hästar som gick i mål på grund av att de gjort terrängen trestjärnig, men det var en tuff trestjärnig bana, säger Anna.
Nu väntar bara fortsättningen. Quties box gapar tom, medan William och Anna försöker gå vidare.
Anna säger att hon skulle vilja göra en fälttävlan till den här hösten.
– Bara för att ha med mig den under den långa vintern. För att hjälpa till i processen. Och efter det ha vintern på mig att tänka på vad jag ska göra. Jag måste "faca" det igen.
Fly Away var anmäld till en fyrstjärnig tävling i Polen om två veckor men dit åker inte Anna. I stället blir det kanske Frankrike och Le Pouget i november där William kommer att vara på plats med sina elever.
– Det är upp till mig om jag vill. Då tar jag med mig Fly Away och Techno.
Är du rädd?
– Inte rädd, men varken jag eller William vill se en häst må så dåligt som hon gjorde igen. Det jag kände när jag gjorde ett galopparbete i helgen var också: "farten dödar". Där sitter det kanske en liten spärr.
[bild nr="23.24,25"]
Jag förstår inte hur du törs sitta upp igen?
– Det är kul att vara tillbaka och träna hästarna. Men just nu överväger jag sporten. Det här var så extremt på många sätt.
– You live by the sword and die by the sword, säger William filosofiskt.
När den första chocken gick över för mig tänkte jag på pengarna. Hon var värd en hel del pengar Qutie?
– Ja, och försäkringarna vi hade på henne var en piss i havet. Det fanns klausuler som sa att den inte gällde i USA heller, vi är bara tacksam för att de täckte de extremt höga veterinärkostnaderna. Därför var det så tråkigt att höra att det fanns folk som sa att vi slagit ihjäl hästen för att få ut försäkringspengarna.
Anna berättar att hon fått ta emot en hel del skit sedan olyckan. Folk som ringt henne och som lämnat meddelanden via nätet. Men paret har även fått stöd och uppmuntran, som de tackar för.
Och så finns ju hästarna. Fly Away, som alltså även han var inkvalad till VM, äger paret själva och just nu förhandlar de med Technos ägare om en fortsättning.
– En tidigare hästägare är intresserad att gå in och köpa en häst så det finns möjligheter, men vi får se vart det bär av, säger Anna innan hon ger sig ut på dagens andra träningsrunda.
Att en häst har dött bryr sig inte de andra i stallet om.
The show must go on.