Vi har stämt träff klockan sju en tisdagsmorgon i becksvart mörker ute i Sundby Park. Anna Ankarfjord Lundin, 15 år, kommer cyklande till skolan med träningsväska på pakethållaren.
– Jag steg upp kvart över fem i morse, säger hon och ser oförskämt pigg ut.
Efter henne kommer Alva Gustafsson småjoggande. Hon har tagit en tidigare buss från Härad för att hinna köra ett trekilometers-pass ihop med kompisarna.
Tidigt i höstas bildade ett 20-tal elever Asken Runners som fördelade sig på tre morgonpass: tisdag, onsdag och torsdag. Allteftersom kylan kommit krypande har skaran krympt men fortfarande är det en tapper skara som trotsar vädergudarna.
Anledning till varför eleverna överhuvudtaget bestämde sig för att köra mellan två och fem kilometer några gånger i veckan var att deras idrottslärare behövde komma ut i friska luften.
– Ja, så var det, skrattar Bo. Det började som en egogrej. Jag behövde träna och frågade mina elever om de ville hänga på. Jag hade också pratat med dem på lektionstid om hur värdefullt det är att ha ett fysiskt mål, jag vill ju fostra dem i något som blir beständigt.
Anna förbereder alltid sina tidiga morgnar med att ha en väska färdigpackad kvällen innan. Sedan är det bara att äta frukost och dra. Anna tränar dessutom löpning med IFK Strängnäs plus rullskidor och längdskidor.
Bo Konrad berättar att de flesta elever som hakat på Asken Runners idrottar i någon form men alla har inte sprungit tidigare. Löpsuget har dock kommit med tiden och ett tecken på det är att Alma Hedengren anmält sig till Tjejmilen för första gången.
– De kan inte låta bli att komma hit, det har blivit som ett litet gift, säger Bo.
Själv har han trappat ner sin träning tillfälligt på grund av ett ont knä efter alla bollsporter han sysslat med i sitt liv.
– Men nu är gruppen så självgående så jag behövs inte längre varje morgon här, säger Bo som håller koll på skolans Facebooksida där löpgänget lägger ut bilder.
Anna berättar om vad löpningen ger henne:
– Jag tycker det är kul att träffa de andra utanför skoltid för man hinner inte prata alltid i skolan. Sen har vi så roligt efter att vi sprungit. Vi har musik på i omklädningsrummet, dansar och så ...
Alma berättar att hon egentligen bara hade tänkt testa att springa – men att hon nu är fast.
– Jag har ingen direkt anledning mer än att det är roligt.
Bo Konrad berättar att det inte varit någon konst att locka elever till att springa, även om det inledningsvis fanns dagar då han lade ut bilder i facebook-flödet där inte en kotte syntes till.
– Jag lade ut tomma bilder och skrev att "I dag kom ingen".
Då strömmade folk till och som mest har de varit 12-13 stycken samtidigt.
Vilhelm Österås tycker det finns många fördelar med löpningen:
– Jag slipper träna ensam och så kommer jag i tid till skolan de dagarna. Det blir ju svårt att komma sent till första lektionen när man redan är här, ha ha.
Eleverna har inga planer på att sluta springa bara för att vintern kommer. Lite snö och kyla stoppar inte gänget som varit med om det mesta: spöregn, hårda vindar och snöfall.
Anna säger att hon ofta hört från andra icke löpfrälsta människor att hon måste vara lite korkad som tycker det är skönt att springa.
– Men för mig är det något naturligt. Min pappa har till exempel alltid sprungit så för mig är det naturligt. Mitt mål är att bli bra på det, jag har redan haft en del pallplaceringar på kortare distanser.
Vilhelms ambition är att hålla sig i form, det räcker för honom:
– Om jag inte sprungit på några dagar sitter jag och hoppar på stolen under lektionerna. Det blir kryp i benen, liksom.
En elev ur löpartruppen har berättat för Bo Konrad att hon under hösten gett sig ut på en runda när hon hade långtråkigt hemma.
– Så kan man också göra, döda tråkighet med att springa, säger Bo och ser mycket nöjd ut.